Det är först på senare tid som Sverige börjat fundera på Sverigebilden. Med detta Sverige menar jag inte folk som du och jag som inte kan påverka saken annat än om just vi vinner ett antal OS-guld eller blir världsbäst i någon kocktävling. Jag menar i stället dem som har kontrollen av Sverigebilden i tjänsten, till exempel befattningshavare inom Svenska Institutet som snabbt fått Sverigebilden på sin att göra-lista.

Utvecklingen redovisas av Google som per idag ger ungefär 6 500 ackumulerade träffar på sökordet ”Sverigebilden” men bara 500 stycken fram till för tio år sedan. Intresset för Sverigebilden har uppenbarligen ökat vilket troligen beror på att myndigheter som Svenska Institutet har lyckats definiera sig som berörda och därför fått ökade anslag för att undersöka vad resten av världen tycker om oss. 

Egentligen handlar det nog inte så mycket om vad andra länder tycker om Sverige utan om vad Sverige, särskilt statsmakterna, vill att andra länder ska tycka om Sverige.  

Wikipedias artikel om Sverigebilden verkar ha skrivits på 1970-talet när omvärlden spontant beundrade Sverige. Om man vill bevisa att omvärlden gillar Sverige kan det vara ett bra grepp att lyfta fram viktiga historiska händelser som ställer Sverige i ett förklarat ljus snarare än att koncentrera framställningen på sådant som den tilltagande brottsligheten och de sjunkande skolresultaten. ”Mest känt är Sverige”, hävdar Wikipedia, ”för välfärdssamhället, Ingmar Bergman, ABBA, Nobelpriset och stora företag som Volvo och Ikea.”  

Fläktarna från 1970-talet framträder särskilt starkt när Wikipedia ska redovisa omvärldens syn på svenskarnas personlighet och mentalitet. Här är några exempel:  

Svenska uppfattas artigt tillbakadragna och välutbildade med hög arbetsmoral… Hjälpsamma artiga och öppna för andra kulturer…  Liknar dem själva [finländarna; PE:s anmärkning] men vekare och sämre på att fatta beslut… Seriösa, pålitliga, kompetenta, okomplicerade, miljömedvetna. Något kyliga utan spontanitet… Alliansfriheten och solidaritet med tredje världen…  Välorganiserade och effektiva… Välorganiserade och ”fredsälskare”…  Sakliga men lite tråkiga… Mer kollektivistiska än nederländarna… Humanister, stela, ärliga, ordentliga, jämställda… Lugna, punktliga, noggranna, arbetsvilliga, lite överdrivet laglydiga och småtråkiga… pålitliga, punktliga, lite tråkiga naturälskande, ärliga, diplomatiska, blyga… Vänliga, hyggliga, naiva… Kyliga, distanserade och dricker ofta för mycket alkohol… Hederliga, strävsamma, självmordsbenägna, dystra, lösaktiga, reserverade och socialister. 

Jag har två problem med den beskrivningen bortsett från att den inte verkar ha uppdaterats sedan 1970-talet. Det första problemet är att Wikipedia bara nuddar vid den ena sidan av det mynt på vars andra det står just punktliga, arbetsvilliga, lite tråkiga, ärliga och blyga och därför effektiva, solidariska och omtänksamma. Det andra problemet, som är värre, är att Wikipedia inte ens omnämner det gradvisa sönderfall av den svenska mentaliteten som inträffat under de senaste tjugo, trettio åren, till exempel att folk skäms allt mindre för att fuska på jobbet eller tentorna och att ligga andra till last.  

Eller har jag fel? Jag tror mig ha noterat att svenskar i allmänhet inte tycker om att resonera kring frågor som dessa. En förklaring kan vara att de inte håller med mig men i enlighet med sin diskreta svenskhet håller tyst för att det inte ska bli konflikt. En annan förklaring kan vara att de är rädda för alla tillvitelser om fascism och bakåtsträveri som de kan utsättas för om de uttrycker en samhällskritik som samhället inte vill höra.