Sommarferierna brukar frun och jag tillbringa på en ö i Bohuslän söder om Fjällbacka. För fyra dagar sedan fick jag plötsligt infernaliskt ont i högra höften. Efter ett dygn stod jag inte ut och beslöt att begära hjälp av Västra Götalands landstingsregion. Det finns två sjukhus på sex respektive åtta mils avstånd, dels i Uddevalla och dels i Trollhättan samt några vårdcentraler här och där.

Man hade kunnat vänta sig att en bildad karl som jag skulle veta precis hur man går till väga för att få snabb och tillförlitlig medicinsk hjälp men så är det inte. Jag trodde att eftersom mitt problem var ortopediskt så vore det rätta tillvägagångssättet att ringa till den ortopediska kliniken på Uddevalla sjukhus och anmäla min ankomst. Kliniken svarade visserligen på telefon med fick mig snabbt att inse att en vanlig medborgare minsann inte kan beställa tid hos en specialist bara sådär. Jag anade att folk troligen inte skulle göra annat än besvära medicinska specialister med onödiga konsultationer om det gick att boka tid för gratismöten hur som helst. Ortopedkliniken tyckte att jag skulle beställa tid på min vårdcentral.

Eftersom min vårdcentral ligger i Stockholm sökte jag lokala vårdcentraler lite på måfå. Det blev ingen stor framgång. Jag kanske kunde få en läkartid redan efter några dagar. Landstingsregionens eller om det kanske är statens vårdgaranti lovar medicinsk bedömning inom tre dagar och ett förstabesök inom specialistvården inom nittio dagar. Skulle jag behöva vänta i tre månader för att få hjälp med min förskräckliga höftsmärta?

Då tänkte jag att jag i stället skulle söka akut vård eftersom smärtan faktiskt var akut. Akutklinik finns i Trollhättan men jag tänkte att herregud, det är väl inte värre än att jag söker akuthjälp i Trollhättan och sedan blir remitterad till ortopederna i Uddevalla.

Ett besök på en akutklinik är en märkvärdig upplevelse. Man förstår snart att akuten är till för nödhjälp åt folk i livshotande tillstånd, inte för oss med lindrigare åkommor, till exempel plågsamma smärtor i högerhöften. Personalen betraktar oss som om vi försökte smita förbi kön. Vid ett tillfälle kom sex personal till väntrummet och uppmanade de tio väntande personerna, varav en del liksom min fru var anhöriga, att i stället söka upp sin vårdcentral. Personalen sa att den var överbelastad. Ingen patient känner sig dock manad att lämna kliniken.

Efter två timmar blir jag undersökt av två vänliga undersköterskor. De trycker och klämmer på höften och säger att jag ska gå till en vårdcentral. Det är ju hopplöst, invänder jag. Kanske inte, säger undersköterskorna hjälpsamt, ty om tre timmar, klockan fem, förvandlas en vårdcentral i Uddevalla till en jourcentral som släpper fram folk till läkare i turordning i stället för efter bokad tid. Det lät lovande. Vi körde till Uddevalla och ställde oss först i kön och fick efter de tre kötimmarna träffa en läkare som tryckte och klämde på höften och sa att den måste röntgas. Tog de ingen röntgen på akuten i Trollhättan? frågar läkaren med bestörtning eftersom röntgenavdelningen visar sig ligga några meter från akutkliniken i Trollhättan. I Uddevalla finns ingen röntgen. Läkaren visar med sitt minspel att hon anser att akutkliniken i Trollhättan bemannas av lata idioter. Det är inte första gången, suckar hon och låter ta några blodprover.

Vi reser tillbaka Trollhättan. Klockan är sju på kvällen. Det är tomt och allt går som en dans. En timme senare meddelas att skelettet är oskadat och vi återvänder till jourcentralen i Uddevalla som vid det här laget är tom. Läkaren, som bett mig komma tillbaka efter röntgenundersökningen, har inte tid. Men hon har omtänksamt skrivit ut morfin och annat smärtstillande. Det är nu för sent att resa tillbaka till vår ensliga ö och vi tvingas därför ta in på hotell.

Där lämnar Västra Götalands landstingsregion ärendet. Någon diagnos blev det inte men det blev några tabletter till en kostnad av två arbetsdagar vardera för mig och frugan samt en tusenlapp för hotellet plus okända belopp för skattebetalarna. Vackert så. Om blodproverna visade något vet man inte.

Jag undrar om jag tacklade problemet på fel sätt. Jag kan fortfarande knappt gå.