Det bidde som vi trodde. Det bidde en ny rödgrön regering, med 116 ja-röster mot 173 nej-röster. Det borde inte vara möjligt, men eftersom det krävdes 175 röster för att Löfven skulle tvingas gå räckte det alltså med högst tveksamma 116 för att han skulle få sitta kvar på tronen.

Det är något outsägligt äckligt över hela den här situationen. Vi har en minoritetsregering som beter sig som en majoritetsregering och vi har riksdagsledamöter – vuxna människor, ska tilläggas, för det kan man knappt tro – som är så livrädda att anklagas för att gynna SD att de hellre röstar fram en statsminister som de inte vill ha än att samtala med det åttonde demokratiskt valda partiet. Hellre en oduglig regering, som driver Sverige ner i avgrunden, än minsta gnutta inflytande för SD. Hur kan de ens se sig själva i spegeln när de kliver upp på morgonen?

Jodå, det kan de. De skäms inte ett dugg. De är tvärtom stolta som ungtuppar. De försvarar ju demokratin, i all sin dar, och kan det finnas något vackrare här i världen?

Det är bara det att den demokrati de försvarar är socialdemokratin, ingenting annat. Majoriteten av alla riksdagsledamöter, oavsett partitillhörighet, har blivit så indoktrinerade över tid att de faktiskt tror på socialdemokraternas uttjatade trams om att socialdemokratin är den enda acceptabla formen av demokrati. På samma sätt har de köpt påståendena om att SD är fascister, nazister och extremister.

Det skulle innebära att närmare en femtedel av Sveriges befolkning också är det. Vilket naturligtvis är ren bullshit.

Varför är då socialdemokrater så måna om att utmåla SD som högerextremister?

Det beror naturligtvis på att de ser sin egen maktposition som hotad av detta relativt nya, och sensationellt snabbväxande parti. För inte alltför längesen var socialdemokraterna ett parti som hade drygt 40 procent av väljarsympatierna, ibland ännu mer. Det har till och med hänt att de kunnat bilda majoritetsregering i eget majestät. Men den tiden är för längesen förbi. Allt fler av deras väljare har övergett dem, och många har gått just till Sverigedemokraterna.

När Stefan Löfven och hans partivänner pratar om att SD är ett ”hot mot demokratin” handlar det alltså om att SD är ett hot mot socialdemokratin och dess möjligheter att behålla makten. Ingenting annat. Med negativt värdeladdade ord har de lyckats skrämma upp en överväldigande majoritet av de andra partierna och de senaste åren har allt, precis allt, handlat om Sverigedemokraterna. Eller som en god vän uttryckte det:

”Men Bitte! Alla beslut i livet grundar sig på vilka beslut SD fattar, särskilt beslut som berör många människor eller ett helt land. Allt viktigt och gärna också oviktigt bör ses i relation till SD. Tar Jimmie en fika nu? Ja, då fikar jag senare. Om det ens är rätt att fika längre när Jimmie gjort det.”

Hon tyvärr helt rätt. Jag brukar tänka att om Jimmie Åkesson ställt sig upp och skrikit efter öppna gränser under flyktingkrisen 2015 så hade Löfven och hans gröna regeringskollegor stängt gränserna fortare än kvickt.

Det finns vissa tecken på att några av de övriga partierna i riksdagen har börjat kasta av sig det socialdemokratiska oket nu, och är beredda att samtala med det tredje största partiet. Det ger en gnutta hopp trots allt, även om det sannolikt kommer att dröja länge innan vi får se en ny konservativ regeringskonstellation.

Under tiden kommer Löfven och hans lierade att fortsätta driva Sverige mot avgrundens brant – och varför? För att makten är viktigast av allt. Det är också därför Stefan Löfven vägrar utlysa extraval. Han vet mycket väl att hans parti skulle förlora på det och vill därför klamra sig fast i sina oheliga allianser med kreti och pleti. ”Ansvar” kallar han det. Jag kallar det maktbegär.