PATRIK ENGELLAU: Det är svårare än man tror

Det är lätt att vara teoretiker. Exempelvis skrev jag häromdagen en text om att stat och polis när det gäller brottsbekämpning måste välja mellan å ena sidan Hobbes-doktrinen från 1651 som går ut på att en förskräcklig statlig våldsapparat, som Hobbes kallar Leviathan, aggressivt ska skrämma buset så att ingen törs ens tänka på brott och å den andra sidan Dan Eliasson-paradigmet som bygger på tanken att polisen ska göra sig kompis med buset och vinna dess förtroende.

Vem som helst fattar vilken metod som är den rätta. Men nu visar det sig att det är svårare än man tror eftersom allt hänger ihop.

Det finns en amerikansk metod för brottsbekämpning som kallas Group Violence Intervention (GVI). Den tycks i stora drag gå ut på att polisen ska hota brottsbelastade ungdomar med ytterligt hårda straff om de begår fler brott och sedan faktiskt sy in dem i decennier om de åker dit för att ens ha stulit ett tuggummi. GVI påstås ha gett goda resultat i USA och prövas sedan några år i Malmö under beteckningen Sluta skjut. Den officiella uppfattningen i Sverige tycks vara att metoden fungerar även i Sverige men Johannes Knutsson, professor emeritus vid norska polishögskolan, hävdade nyligen i en artikel i Kvartal att Sluta skjut inte alls var någon framgång. Så här förklarar han varför GVI inte funkat i Sverige:

Problemet är att den mekanism som skulle ge effekt knappast i det svenska rättssystemet kan få styrkan som gör den verksam. Strategin förutsätter nämligen en hög grad av så kallad diskretion, vilket innebär att befattningshavare på olika nivåer inom vida ramar kan fatta beslut efter eget gottfinnande. Särskilt betydelsefulla är de stora befogenheter som åklagarna har. De kan mycket fritt avgöra om de ska åtala eller inte, och på vilket straff de ska yrka. Åklagarna lokala, delstatliga och federala, har därför en viktig roll i strategin där särskilt de federala är viktiga, eftersom de vid behov kan få till stånd tunga påföljder.

Låt mig beskriva vad detta betyder. Amerikanska åklagare tycks ha nästan obegränsade rättigheter att styra mål och påföljder som det passar dem. Jag hittade följande bedömning av professor Angela J. Davis (som inte är den Angela Y. Davis som gjorde sig känd som revolutionär på 1970-talet):

Åklagare är de mäktigaste ämbetshavarna i det amerikanska brottsmålsystemet. De beslut de fattar, särskilt vad gäller brottsrubricering och strafförhandlingar med de åtalade, kontrollerar processen och bestämmer ofta resultatet av rättegången. Åklagarnas makt är vittgående och utan gräns och de mekanismer som finns för att begränsa deras makt är svaga och ofta totalt utan effekt. Dessutom fattas åklagarnas viktigaste beslut bakom lyckta dörrar och därför helt utan insyn. Det märkligaste är att dessa beslut som kan gälla liv och död är helt… slumpmässiga och godtyckliga.

Om professor Davis överdriver kan jag inte bedöma men det förefaller uppenbart att det amerikanske Leviathan inte bara kan vara våldsam utan också helt oberäknelig vilket rimligtvis injagar ännu mer skräck i buset vilket kan vara skälet till att GVI tycks ha fungerat i USA. Det går tydligen att straffa vissa individer mer drakoniskt än andra.

Man förstår också varför det, enligt Knutsson, inte går i Sverige. I jämförelse med USA är den svenske Leviathan inte våldsam utan förlåtande och inte oberäknelig utan förutsägbar vilket hos oss betraktas som en garanti för rättssäkerheten.

Av detta inser man något man redan anade, nämligen att det troligen inte går att bekämpa brottsligheten med åtgärder som enbart berör polisen, till exempel ”10 000 fler poliser”, utan att det därtill krävs reformer inom domstolssystemet och lagarna. Eller som Bitte Assarmo, mer klarsynt än de flesta kriminologer, skrev häromdagen: ”Längre och hårdare straff är det enda som hjälper”.

PS På en till synes officiell amerikansk hemsida om GVI som svenska polisen hänvisar till står det att om någon medlem i en kriminell grupp begår ett brott ska hela gruppen straffas: ”Polisen förvarnar gruppen om konsekvenserna för hela gruppen av grupprelaterat våld”. Det låter på mig som kollektiv bestraffning, något som är strängt förbjudet enligt exempelvis Genèvekonventionen, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna samt de flesta länders nationella lagstiftning. Där går väl ändå en gräns för hur mycket oberäknelighet som Leviathan kan tillåta sig.

Patrik Engellau