BITTE ASSARMO: Längre och hårdare straff är det enda som hjälper

Den gärningsperson som misstänks för mordet på polisen i Biskopsgården är 17 år och redan grovt kriminell belastad. Skötsamma och normala 17-åringar betraktas nästan som vuxna – de får inte längre barnbidrag och de förväntas veta vad som är rätt och fel. Missköter de sig blir de konsekvenser, i skolan, hemma, på sommarjobbet. Är man däremot 17 år och kriminell betraktas man med ens som ett barn.

Att man redan vid 15 räknas som straffmyndig är något som de flesta verkar ha glömt. Numera utdömer man så lindriga straff man bara kan till alla som är under 21, dvs långt äldre än myndighetsåldern. Har den åtalade den lille parveln fler brott på sitt (obefintliga) samvete träder straffrabatten in. Mörda tre, betala för två typ.

Mannen – eller ”pojken” som vissa tidningar väljer att skriva – som misstänks för mordet på polisen i Biskopsgården dömdes redan för ett år sedan för mordförsök efter att ha knivhuggit en man i nacken. Då blev straffet ett års sluten ungdomsvård. Vad blir det denna gång? Två år? Tre?

Den här oviljan att döma ut kännbara straff till grova brottslingar, bara för att de är unga, är en starkt bidragande orsak till den absurda situation som råder i Sverige. Att den grova kriminaliteten kryper allt längre ner i åldrarna beror just på att unga brottslingar inte straffas ordentligt för sina gärningar. Det är lätt för klanledare och annat pack att delegera avrättningar till yngre förmågor när de vet att de är mer eller mindre straffimmuna. Och fjortisarna själva vet naturligtvis att rättsväsendet betraktar dem som offer och att de bara behöver sitta en kort tid innan de kan komma ut och exempelvis skjuta en snut.

Det finns alltså bara ett sätt att stävja den grova kriminaliteten bland unga: Döm dem som vuxna och döm dem till långa, hårda straff. Om tonåringar som mördar döms till 30 års fängelse istället för saft och bullar i godmodiga familjehem ger det en obönhörlig signal om att samhället sätter hårt mot hårt. Vem vill bli inlåst som tonåring och utsläppt som medelålders farbror? Inte många. Rejäla straff skulle försvåra avsevärt för gängledare att rekrytera glin.

Det här är dock en icke-diskussion i Sverige, tyvärr. Jag kan ge mig den på att det inte dröjer länge förrän polisledningen i landet går ut med en tårfylld drapa om att dialogen nu är ännu viktigare än tidigare och att skattebetalarna måste pröjsa in ännu lite mer projektbidrag till de så kallade ”utsatta” områdena. Polismördaren är ett offer och får inte stigmatiseras. Dialog och så några fler fritidsgårdar, det är det enda svenska myndigheter tycks känna till. Allt annat betraktas som inhumant.

Men den som mördar en polis – den som mördar en annan människa överhuvudtaget – är inget offer, oavsett ålder. Den som begår grova brott ska straffas, ingenting annat. Nu har vi slösat skattepengar på fritidsgårdar och saftkalas i åratal och de grova brotten bara ökar. Det är dags att ta i med hårdhandskarna. På riktigt.

Och det där om att hårdare och längre straff inte hjälper? Bah humbug! Det är klart det hjälper. Det hjälper offren och det är vad som räknas. Hade kräket i Biskopsgården fått ett rejält straff när han dömdes för mordförsök hade polisen levt idag. Det är väldigt enkel matematik.

Om det hjälper brottslingen? Det ger jag faktiskt blanka fan i. Det finns ingen i Sverige som är nödd och tvungen att begå brott. Ungdomar som tidigt ansluter sig till kriminella gör det inte för att de känner hopplöshet, eller för att de saknar samma möjligheter som alla andra. Det är bara en myt. De blir kriminella för att de vill vara just det. Då ska samhället banne mig visa dem vart skåpet ska stå.

BILD: Frånsidan av ett svenskt mynt från 1864 med Karl XV:s valspråk: ”Land skall med lag byggas”.

Bitte Assarmo