Polska arbetare är enligt min erfarenhet starka, vänliga och mycket flitiga och skiljer sig fördelaktigt från svenska arbetare särskilt när det gäller flit. Det känns som om polackerna skyndar sig mellan arbetsuppgifterna. Knappt har de slutat rensa ogräs förrän de ger sig på gräsklipparen och trimmern. Svenskarna hittar i allmänhet något annat viktigt att göra som oftast involverar deras mobil.

Eftersom jag inte gillar trädgårdsarbete men ändå skäms om jag inte arbetar så funderar jag i stället. Med lite god vilja kan man kalla även grubblerier för arbete – eller rentav forskning. Det är särskilt den polska fliten som fascinerar. Varför är polacker så oförtröttliga?

Låt mig börja från en annan vinkel. Antag att scenen inte varit Sverige år 2021 utan Brasilien tvåhundra år tidigare. Då hade polacken varit en svart slav för sådan var den arbetskraft som fanns att tillgå. Slaven fick inte betalt för sitt arbete men väl betingelser för sin överlevnad, till exempel mat, eftersom han för slavägaren representerade ett kapital som slavägaren inte ville förlora.

Sammantaget hade slaven, till skillnad från polacken, överhuvudtaget inga incitament att arbeta. Slaven fick ett mått av trygghet genom ägarens omsorg om sitt kapital men ingen ersättning för ett bättre produktionsresultat. En rationell slav måste därför, resonerar jag med mig själv, ha ansträngt sig för att åstadkomma så lite som möjligt. Detta är också precis vad den historiska dokumentationen antyder. Det var svårt att få ut mycket arbete ur slavar.

När slaven av omtanke om sin värdighet och sin kroppsliga bekvämlighet vägrade att skynda på i arbetet så hette det att han var lat och troligen även dum. (En väl utvecklad dumhet eller andra psykosociala svårigheter kan också vara respektabla skäl för lojhet i arbetet; det är något att betänka för dem som forskar om utvecklingen av alla syndrom som berättigar till ersättning från Försäkringskassan.)

Att få slavarna att arbeta mer var det ständiga bekymret. Slavägarens omsorg om kapitalet gjorde att slaven inte behövde drabbas av den piska som utgörs av svälten. Det motiverade slavägaren att som alternativ ofta använda den piska av läder som sätter blodiga märken i slavens kropp.

Vilken skillnad mot den fria arbetaren, i det här fallet en polack! Ingen ger honom mat om han inte arbetar. Han får betalt efter vad han åstadkommer i arbetet. Ju större produktion desto bättre ekonomiskt resultat. Slaven har inget för att han arbetar, polacken riskerar att svälta ihjäl om han inte arbetar.

Vem som helst inser att det för en arbetsgivare är bättre med fria arbetare än med slavar. Så blev det ju också i verkligheten. När Brasiliens slavar blev fria kom båtlaster med italienska arbetare och tog slavarnas jobb på kaffeplantagerna med ökad produktivitet som följd.

Varifrån kommer då polackens arbetsiver och slavens indolens? Mycket kan förstås förklaras enligt ovan. Men vanor som må ha sådana rationella förklaringar stelnar till kulturer och går via det kulturella inflytandet i arv. Att somaliska män inte låter sig inspireras av myrans strävsamhet beror nog inte på de somaliska generna utan på den nedärvda somaliska kulturen som i sin tur är resultatet av att naturen varit generös nog att hålla ett folk vid liv trots att nästan bara kvinnorna arbetar.

Den stora och numera ständigt aktuella frågan är hur Sverige ska få migranter med slavens arbetsmoral att förvandlas till polacker. Det vet vi inte. Men två saker vet vi med säkerhet. Den första är att skillnaderna inte ligger i generna. Den andra är att en politik med bidrag och mångkulturell uppmuntran gör det möjligt för arbetsskygga människor att avvisa det polska alternativet är så kontraproduktiv som det bara går. Det är svårt att tänka ut en skadligare politik än den som den humanitära stormakten stoltserar med.