Den till döds skjutne polisens pappa intervjuas kort i en alternativkanal. Trots att han är i chock, framför han kritik mot det svenska repressiva klimatet och säger: Man får vara försiktig med vad man tycker och tänker idag. 

Han har en son till, som också är polis. Den unga änkan, som väntar barn, är även hon polis, liksom hennes far var.  

I all sin sorg uttrycker pappan kritik av hela det svenska samhällstillståndet, som varande ”i kaos” och där statsministern, som själv bor i ett palats, kan uttrycka sina kondoleanser på behörigt avstånd. Det handlar om en verklighet där man befarar att snart sagt vem som helst kan träffas av en kula. 

Bitte Assarmo uttryckte här på sajten väl vad som händer i samhällskroppen när en polis mördas och hur vår egen polisledning, istället för att ta sitt våldsmonopol i anspråk, har blivit en slags förlängning av socialtjänsten.   

Om dialogpolisen tror att korvgrillning och pizzaätande med gravt gängkriminella innebär att skicka ut signaler till befolkningen att läget är under kontroll och att det eskalerande kriminella våldet går att lösa i samförstånd, så tar de miste. Nu har vi det första polismordet på 14 år. På rekordtid har de sista förhoppningarna om ett tryggt samhälle grusats, i alla fall i min bekantskapskrets och mitt kontaktnät: att vara rädd har blivit det ”nya normala”.  

När vi stockholmare (i alla fall i mitt kontaktnät) nuförtiden blir bjudna på middag hos någon vän eller bekant, som bor i en förort dit man normalt sett alltid har tagit sig med tunnelbana eller pendeltåg, är det nya normala att ta taxi hem, även om det kan kosta upp mot tusenlappen. Det gäller också att kvällstid vara försiktig i innerstaden. Som ensam ”svenne”, sent på väg hem, oaktat om det är vardag eller helg, glömmer man inte att man kan vara ett potentiellt villebråd.  

Det är ju farligt, du måste ta taxi, sa en av mina barndomsvänner till mig häromveckan. Honom som jag alltid beundrat för hans mod och civilkurage, han som hela sitt yrkesverksamma liv har haft det tuffa jobbet inom kriminalvården att utvisa brottslingar från Sverige till världens alla länder, har på kort tid intagit en defensiv hållning. Och han är inte ensam; överallt dessa försiktighetsåtgärder, att värna sina steg och mått, att leva med ett ögonkast över axeln, att inte känna sig riktigt säker någonstans.  

Ingen slipper undan mångkulturens destruktiva konsekvenser, inte minst på de mest oväntade platser. När jag för några veckor sedan cyklade längst huvudstadens mest välsituerade paradgata, Strandvägen, fick jag en smärre chock. Detta lugna, nästan sömniga övre medelklass/överklassreservat har snabbt förvandlats till ett stycke stökigt Mellanöstern: dånande BWM:s som kappkör mot rödljus, gap och skrik, dundrande musik, turkiska flaggor understödda av knuta nävar och fullt med invandraungdomar i grupper vid kajplatserna. Det var som de ville visa att de ”äger” även de mest fridlysta ställen. Jag kände mig som jag var under ockupation i mitt eget land innan jag cyklade vidare ut på Djurgården för att titta på det förskräckliga, bunkerliknande annex som byggts ut till Liljevalchs konstmuseum. 

Kaos är ett alltmer använt ord för att beskriva det svenska samhällstillståndet. I en ledare i Svenska Dagbladet, När kaoset kom till fina gatan, beskriver kriminologen och författaren Fredrik Kärrholm, själv boende på Strandvägen, hur hans närmiljö på kort tid förvandlats på samma sätt som sker på allt fler håll i övriga Sverige: Detta antisociala dominansbeteende från unga män från våra så kallade utanförskapsområden, som länge förekommit i våra mindre välbeställda förorter, stadsdelar och småstäder.  

Kärrholm understryker att det fortfarande är tabu att föra en öppen diskussion om detta, eftersom rasistkortet hela tiden väntar på att få dras. Många på ”yttre högerkanten” tycker att de särskilt välbeställda får skylla sig själva medan vänstern småler åt ”kebabfläckar på trottoaren”. Stökigt har det ju dessutom alltid varit i vårt avlånga land! Kärrholm upplever numera sin boendemiljö som otrygg och skriver att det råder inte anarki, men det finns ett latent våldskapital hos en inte obetydlig del av de personer som rör sig i området. Faktum är också att brottsligheten ökat något. Till problembilden hör bland annat rån och sexuella ofredanden. Det måste bemötas med åtgärder. 

Dessa utagerande invandrarungdomar mutar in område efter område som ”sitt” i Stockholm (och inte bara där). Hornsbergs strand på yttersta delen av nordvästra Kungsholmen är ett sådant område som sedan många år har övertagits på liknande vis och där kappkörning med vattenskotrar har blivit en parallell till Strandvägens BMW-race. Området har därför begåvats med en egen sajt på Instagram kallad Freakshow Hornsberg som i nuläget har  20 000 följare. 

Sedan förra året byggs den blå tunnelbanelinjen från Järvafältets ”utanförskapsområden” ut till att få en direktförbindelse till mina kvarter på Södermalm. Får se vad det kommer att innebära för de lokala hipsters som gärna vill bo här. En sak är i alla fall säker: Ingen slipper undan mångkulturen. Alla ska med!