Med morgontidningen följde ett reklamblad där olika mer eller mindre statsfinansierade organisationer fick annonsera om sig själva. Två på något vis sammankopplade organisationer som heter Hjärnkoll och Stockholms NSPH anser att vi ska ”Våga prata om psykisk ohälsa” och börjar så här:

Den psykiska ohälsan ökar i samhället – särskilt bland de yngre – och är idag den största anledningen till sjukskrivning… Hjärnkoll arbetar för att motverka fördomar och sprida kunskap om psykisk hälsa… Hjärnkoll var ursprungligen ett regeringsuppdrag till Myndigheten för Delaktighet, men drivs idag som självständiga föreningar över hela landet, med stöd av Socialstyrelsen.

På stockholm.hjarnkoll.se ska man kunna beställa en ”ambassadör”, varav det finns ”drygt 100” i Stockholm som kommer och håller föredrag om psykisk ohälsa. Det här är ett varuhus i psykdiagnoser.

Det är nog sant att den psykiska ohälsan ökar i landet i den bemärkelsen att fler personer väljer – ja, det är ett provokativt ord som jag använder med avsikt att inleda ett seriöst samtal – att ta skydd bakom psykiatriska diagnoser för att bli just sjukskrivna. Som Hjärnkoll själv påpekar har psyksjuka blivit den största anledningen till sjukskrivning. Frågan är vad denna utveckling kan bero på. Vi lever bättre men blir sjukare. Det är paradoxalt.

Jag tror att vi här ser ett exempel på framgångsrik produkt- och organisationsutveckling inom det välfärdsindustriella komplexet. Hjärnkoll själv försöker, vad jag kan se, inte ens förklara en nationell utveckling där människors levnadsomständigheter ständigt blir allt bättre och de psykiska sjukdomarna trots det blir alltmer alarmerande.

Många människor, även jag, upplever ibland ångest i tillvaron. Jag tror att sådant är en del av livet. Men ångest kan vara svår att uthärda och om den ångestlidande kan hitta någon välvillig instans som kan hjälpa till att göra ångesten till ett fullt finansierat livsprojekt går det att förstå att en del ger efter för frestelsen. Men först måste ångesten få ett vedertaget namn, det vill säga en vetenskapligt accepterad sjukdomsdiagnos. Där kan Stockholms NSPH med sina drygt 100 ambassadörer hjälpa till. Annonsen består i huvudsak av fotografier av ett antal ambassadörer, var och en med sin specialitet. De framträder som glada försäljare på en marknad för psykdiagnoser: Agnes är bra på ätstörning, Isabelle på bipolaritet, Erik på aspergers, Benjamin på migrationsstress, Mikael på utmattning, Mikael på schizoaffektivt syndrom och så vidare.

På mig känns det som Hjärnkoll och Stockholms NSPH – det är svårt att skilja dem åt – är mera intresserade av att utveckla sina organisationer än att komma till rätta med landets psykproblem. De vill inte i första hand att de bidragsförsörjda psykpatienterna ska bli fria från sin ångest utan att de ska bli betraktade som en särskilt viktig tillgång för samhället:

Vi ser oss patienter, brukare och anhöriga som en oumbärlig resurs i samhället och i utvecklingen av vård, stöd och behandling.

Och sedan kommer dessa organisationers affärsidé koncentrerad i en pregnant formulering:

Vårt huvudsakliga mål är att våra medlemsorganisationer ska få större inflytande över de beslut som tas inom området.

Målet är inte att psyksjukan ska bekämpas utan att ett antal skattefinansierade intresseorganisationer ska få mer att säga till om. Jag kan inte värja mig från tanken att vi här ser ett pactum turpe – en skamlig överenskommelse – mellan det offentliga, politikerstyrda välfärdsindustriella komplexet och dess klientorganisationer. Alla organisationers främsta levnadsregel är att säkerställa sin egen långsiktiga överlevnad. Privata företag gör det genom att vässa sina produkter och tjänster så att de inte får nobben av kunderna och kanske går i konkurs. Den här typen av organisationer gör det genom att bevisa att de förtjänar ökande statsbidrag och större inflytande genom att ständigt hålla fram och peka på ett växande och mer varierat antal psykfall. ”Hälften av de unga i Sverige har psykosomatiska symtom”, varnar Riksförbundet Hjärnkoll. Ju fler drabbade människor i allt sämre skick, desto bättre för deras påstådda intresseorganisationer.