Det som kanske förfärar mig mest, trots att det väl inte borde göra det, är hur politiker, media och myndighetschefer kan gå iland med att förneka att de sagt det som de tidigare sagt, ibland till och med blåljuga, för att sedan bara, när deras lögner blir alltför uppenbara, dra sig undan som om ingenting har hänt. Som ett barn som står kladdigt runt munnen, men som absolut inte har varit ens i närheten av syltburken. Men så går det när journalisterna är maktens härolder och ingen kritisk granskning ges. Nästan aldrig numera en relevant följdfråga från media, inte ens när det är som mest uppenbart att det skulle behövas. I Sverige ställs inte någon i den styrande PK-nomenklaturan på allvar till svars för någonting. 

Jag begränsar mig här till justitieminister Morgan Johansson, som är ett tydligt, och ofta använt exempel på detta. Som så många av våra beslutsfattare kommer han alltid undan från att ställas mot väggen. Han har upprepade gånger förklarat att Sverige nu ligger på EU:s miniminivå vad gäller asylrelaterad invandring, vilket är ett felaktigt påstående som media sorgfälligt undviker att följa upp. Sverige beviljade under förra året fler asylansökningar (inklusive kvotflyktingar) än vad övriga Norden gjorde tillsammans. Vi beviljade också totalt sett lika många uppehållstillstånd som vad våra nordiska grannländer gjorde tillsammans. Detta har jag tidigare skrivit om här på sajten. I år rullar det på i samma riktning mot totalt sett runt 80 000 beviljade uppehållstillstånd. 

Vår justitieminister (ibland med Annie Lööf, ibland med Stefan Löfven) har tidigare målat upp bilden av invandringen som ett ”kompetensregn”. När Johansson 2016 påstod att exempelvis en tredjedel av de syriska asylinvandrarna var högutbildade, var det en missvisande utsaga. Det kom ”läkare, lärare, sjuksköterskor och ingenjörer”, förklarade han trosvisst. Nationalekonomen Tino Sanandaji visade istället att detta var ett önsketänkande eftersom bara tio procent av syrierna enligt SCB hade en högskoleutbildning på minst tre år. 

Med asylinvandrarna kom inte tillräckligt många läkare för att ens täcka deras egna behov. Det betydde att Sverige inte fick fler läkare, utan färre per capita. 

Nu tiger de politiker som lurade i svenskarna att det var pensionsräddare och behövlig sjukvårdpersonal som kom hit för att ta hand om oss; ”varma händer inom vården”, som det brukade kallas. Läser jag Migrationsverkets statistik över de senaste årens arbetskraftsinvandring till vården rör det sig bara om i runda tal två procent. Under årets första fem månader har endast 72 personer av 6 470, drygt en procent, fått uppehållstillstånd som läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden. 

Morgan Johansson har aldrig heller pressats till att förklara sina tidigare ständigt upprepade mantran om att kriminaliteten i våra så kallade utanförskapsområden skulle försvinna om man ”rensar för socio-ekonomiska faktorer”. Han har inte fått en fråga om de kriminella individer och gäng som lever där möjligen skulle kunna ha ett personligt ansvar för sina handlingar.  

Aldrig en invändning från media om att de som kommit hit (gäller även andra generationens invandrare) har några skyldigheter gentemot sitt nya hemland. Inte ett ord om bristen på tacksamhet från asociala invandrarungdomar över att de har fått möjligheter till fri utbildning, gratis sjukvård och att få växa upp och bli försörjda av ett samhälle som givit dem en levnadsstandard som de bara kunna drömma om i sina ursprungsländer. Här gäller det istället att skicka signaler till en väljarbas, som ska rädda det socialdemokratiska maktinnehavet i framtiden. 

Resultatet ser vi nu när gängkriminaliteten har tagit över. Sedan biträdande rikspolischefen Mats Löfving för ett knappt år sedan gick ut och förklarade att 40 gängkriminella nätverk av klaner styr brottsligheten i Sverige, har detta helt plötsligt, och från ingenting, blivit den stora frågan. Nu vågar media ta orden ”gängkriminalitet” och ”klaner” i sin mun och regeringen föreslår yrvaket ett 34-punktsprogram för att komma tillrätta med terrorn från dessa yrkeskriminella grupper. 

Där finns naturligtvis inte ett ord om årtionden av försummelse som gjort det möjligt för  denna brottslighet att växa sig stark. På den politiska dagordningen har den aldrig funnits med som ett potent samhällshot. Media har aldrig diskuterat den på allvar.  

Häromdagen föll integrationspolisen Ulf Boström i tårar i SVT (se bilden) när han berättade om att gängens offer är helt chanslösa mot de kriminella ligorna som utpressar dem och slår deras liv i spillror. Dessa nätverk har växt sig så starka att polisen i praktiken inte kan göra någonting av dignitet för att skydda dem som drabbas. Det är bara om du själv har en stor släkt som kan skydda dig, som du har en chans. Det är klansamhällets regelverk som gäller, inte statens våldsmonopol. 

Här har vi för en gångs skull ett verkligt offerperspektiv, men då står den postmoderna humanitära och feministiska stormakten hjälplös. Enligt Ulf Boström är det svåraste att polisledningen inte är intresserad av någon realistisk diskussion i frågan. Men när det gäller att understödja påhittade intersektionella, kvasiideologiska kränkningar som ständigt florerar vad gäller upplevd könstillhörighet, sexualitet, hudfärg och härkomst, har inte några samhällsresurser besparats. 

Sverige är ett förvridet land som behöver psykiatrisk hjälp för att kunna överleva. En av de första åtgärderna i en sådan process av självanalys och uppgörelse borde vara att börja ställa de personer till svars, som har bedragit oss och lett in landet på sin suicidala kurs för egen vinnings skull. Hittills har de gått fria, det utkrävs ju aldrig något ansvar i vårt land! Min tidigare skrivarkollega, etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, kommer emellertid i höst ut med två sådana böcker, PK-männen och PK-kvinnorna, där han namnger och granskar 60 sådana offentliga personer. Återstår att se om de kan skaka om.