Rudyard Kipling dog 1936 vid 70 års ålder. Dessförinnan hade han skrivit storverk som Djungelboken och Den Vite Mannens Börda, tagit emot Nobelpriset men tackat nej till att bli Storbritanniens poeta laureatus, det vill säga hovpoet. Samtiden ansåg honom för ett geni. Om han bara inte varit död så hade jag bjudit in honom till ett samtal på YouTube.

Vi skulle diskutera hans dikt The Gods of the Copybook Headings (Kopieboksrubrikernas gudar) eftersom den enkla samhällssyn dikten uttrycker stämmer med vad jag tycker mig ha lärt av livet och ständigt tjatar om. (Fast jag vinnlägger mig mer än Kipling på att vara tydlig vilket på lång sikt troligen är till min nackdel; se bara hur Kipling vunnit evig berömmelse inte bara för att han uppfunnit björnen Baloo utan också för att han är mångtydig nog att aldrig få fel. Det kan också vara så att Kipling var poet och tvingades offra en del klarhet för att få rimmen att gå ihop.)

En kopiebok är en linjerad skrivbok som användes i skolor förr i tiden när en läslig och vacker handstil var en merit i arbetslivet. Det fanns en rubrik som eleven skulle kopiera för att lära sig att skriva snyggt. Rubrikerna innehöll i allmänhet sedelärande fraser som ”Syndens lön är döden”, ”Den som inte arbetar ska inte heller äta”, ”Allt är inte guld som glimmar”, ”Morgonstund har guld i mund” och ”Den som vill ha ägg får finna sig i kacklet”.

Jag kan inte minnas mig ha stött på någon kopiebok i svenska skolor men jag har sett åtskilliga broderade bonader med moraliska sentenser som bör ha fyllt samma sociala funktion, nämligen att inpränta enkla men nyttiga levnadsregler framför allt i de unga.

Kiplings poäng, som jag förstår den, är att mänskligheten hela tiden väljer att avvika från kopieboksrubrikernas rättframma regelverk och i stället låta sig förföras av vad han kallar Marknadsplatsens gudar, vilket nog betyder alla falska löften som hela tiden presenteras för oss av typ snabblån, flottare SUV:ar, bidragsförsörjning, självhjälpsböcker och politiskt korrekta godhetsläror. Men, säger Kipling, kopieboksrubrikernas gudar lurar i bakgrunden och straffar oss med sin hämnd om vi inte stannar upp, tar reson och lyder deras rena budskap:

As surely as Water will wet us, as surely as Fire will burn,
The Gods of the Copybook Headings with terror and slaughter return!

Själv brukar jag uttrycka vad jag tror är samma tanke som att västerlandet, kanske särskilt Sverige, har glömt bort – eller väljer att strunta i – de gamla dygder som en gång gjorde oss till ett av jordens mest framgångsrika länder och att den dekadens som vi nu ser omkring oss (brottslighet, Pride-backanaler, Pisa-resultat, ordningsmaktens hjälplöshet, regeringskriser, elskotrar i fel körfält etc) beror på att de broderade bonadernas budskap regelmässigt skändas.

Vad jag skulle vilja tala med Kipling om är huruvida det mönster vi båda iakttagit verkligen är historiens gång i alla tider och i alla samhällen och således slår till rätt ofta, som han tycks hävda, eller om, som jag har föreställt mig, det handlar om sällan återkommande men desto mer omvälvande historiska förvandlingar. Vad skulle han ge för historiska exempel på sin tes? Kanske skulle han bara skratta åt min naiva fråga och peka på den världskatastrof i form av första världskriget som just tagit slut när han publicerade dikten år 1919. Vad är våra vedermödor mot ett krig som tog tjugo miljoner döda? Där kan man verkligen tala om att kopieboksrubrikernas gudar straffade oss med skräck och slakt för att vi försummat deras dygdebefallningar.