Idag pratade jag med en god vän, som i sin tur pratat med en arbetsförmedlare. Vännen har funderingar på att säga upp sig från sitt jobb och söka nya arbeten, men arbetsförmedlaren slog ut med händerna och skakade på huvudet. Söka jobb? I hans ålder? Han är ju över 50! I Sverige kan man inte få något arbete om man är över 35.

Huruvida det stämmer ska jag låta vara osagt, men just den här arbetsförmedlaren hade i alla fall den erfarenheten. Och nog har vi i Sverige en osund vurm för ungdom. Kolla bara på alla osnutna små influensers, som knappt är torra bakom öronen men ändå tillåts bli maktfaktorer.

Säkert finns samma ungdomsvurm även i andra länder, men det finns också lysande undantag, där exempelvis stora företag går i bräschen för en sund syn på ålder och erfarenhet. Ett sådant företag är American Airlines.

När jag 2005 reste med American Airlines till New York, där jag skulle konvertera till katolska kyrkan, blev jag förvånad över att flygvärdinnorna (heter det så numer? Sannolikt inte, men jag kan inget annat namn så jag använder det) var så pass mycket äldre än de jag brukade se när jag flög.

Efteråt kom jag att prata om det med en bekant som själv arbetade på flygbolaget och hon frågade då vilken klass jag flugit i. Svaret blev första klass – inte för att jag hade obegränsat med pengar utanför min vän och blivande fadder reste så mycket i sitt jobb att hon samlat närmast med obegränsat med flygpoäng. Dessa valde hon att lägga på min ”conversion trip” som hon kallade den. Efter mellanlandningen på Heathrow hade jag således avnjutit ett antal timmar i en oförskämt bekväm fåtölj, druckit champagne och ätit vällagad gourmetmiddag på vit linneduk med utsikt över molnen genom tre fönster innan jag landade på JFK.

– That’s why, sa bekantingen då.

– That’s why? motfrågade jag oförstående och hon nickade.

– Man får jobba sig upp. Ju äldre du blir desto högre upp flyttas du. De yngsta servar i ”basic”, den lägsta flygklassen, och fortsätter sedan till ”main cabin”. När de fått lite mer erfarenhet flyttas de till ”business premium” och ”business”. De som varit med längst, och som har mest erfarenhet och kunskaper, arbetar i ”first”.

På så vis, fortsatte hon, fick inte bara de passagerare som betalade en rejäl summa för att åka första klass valuta för pengarna utan dessutom gav det de flygvärdinnor som blivit lite äldre en mer bekväm miljö att arbeta i.

När jag reste hem en vecka senare frågade jag faktiskt en av flygvärdinnorna om det där, för jag hade lite svårt att fatta det – i Sverige var man ju redan då van vid att ungdom går före erfarenhet. Hon bekräftade det jag fått höra. Själv hade hon arbetat i branschen i över tjugo år och närmade sig pensionsåldern och hon trivdes jättebra med arrangemanget och kände sig uppskattad för sitt yrkeskunnande.

Inte heller var det någon av de yngre flygvärdinnorna som klagade, sa hon. Att de äldre och mer erfarna belönades med en bättre arbetsmiljö sågs som självklart.

Själv har jag inte åkt första klass med American Airlines sedan dess och lär sannolikt inte göra det heller. Men det var en riktigt fin upplevelse, inte bara för att det gjorde flygningen så ljuvligt bekväm utan också för att flygbolaget (åtminstone då) tog väl hand om sina anställda.

BILD: Livshjulet. Kyrkmålning från 1400-talet av Albertus Pictor. Härkeberga kyrka, Uppland.