PATRIK ENGELLAU: Ett formativt ögonblick

Mina första riktiga jobb – jag räknar inte med skollovsjobb som julbrevbärare och pommes frites-kokare – var i statens avdelning för u-landsbistånd. Det var trevligt och intressant på alla sätt och jag hade kloka och välutbildade kollegor. Men en sak slog mig. När verket skulle göra sitt anslagsäskande inför kommande budgetår mörknade världen. Det fanns ingen gräns för det internationella elände som myndigheten hade fått på sin lott att hantera. Därför behövdes det ökande anslag.

Gradvis förstod jag att svartmålningen även låg i mitt intresse som tjänsteman ty mer pengar till myndigheten kunde översättas till fler tjänster, bättre karriärmöjligheter, nya mottagarländer, nya resmål och så vidare. Så småningom insåg jag att det ligger i anslagsfinansierade organisationers natur att vara omsättningsmaximerande (till skillnad från företag som är vinstmaximerande). Lamenterandet blir en del av en livsstil som främjar de egna intressena.

Långt senare, närmare bestämt hösten 1992, hade jag jobbat i ett år i Vaxholms kommun för att förbereda införandet av ett skolpengssystem. Systemet innebar att föräldrar och barn själva fick välja skola (även om det inte fanns så många skolor att välja mellan). Vaxholmsborna välkomnade den nya ordningen och några var till och med så driftiga att de shoppade runt genom att besöka de olika skolorna för att bättre kunna välja.

En gång befann jag mig i samtal med rektor Britt på hennes tjänsterum när det knackade på dörren och en familj bestående av mamma, pappa och ett skolbarn tittade in. Mamma ursäktade sig för intrånget och förklarade att de gärna ville ha lite mer information om Britts skola.

Nu inträffade, inom mindre än tjugo sekunder, ett av de mest insiktsmättade momenten i mitt liv. Britts pekade på de flagnande väggarna. Ni ser själva, sa hon med ett snett leende. Underhållet är eftersatt och jag är två personal kort på fritids och saknar minst en lärare. Britt gav utlopp för sin omsättningsmaximerande, jämrande persona.

Då plötsligt inträffade den stora metamorfosen. Britt förstod i ett nafs dels att barnet framför henne var en vandrande check på ungefär sextio tusen kronor, dels att flagnande väggar och personalproblem knappast var metoden att få familjen att välja just den här skolan.

Britt förvandlades på en nanosekund till en annan människa. Vi undervisar i Montessoriinspirerad anda med särskilt utbildad personal, sa hon vänligt. Vi är särskilt noga med ordningen och vi har bara legitimerade lärare utom i engelska där vi har en engelsman med doktorsgrad från Oxford. Vår simlärare är Bettan Sköld, ni minns simmerskan som vann guld i Olympiaden för några år sedan, ja, hon har en dotter som går här så hon hjälper till i kommunens badhus. Agneta, vår bildlärare, ska snart ha vernissage på Liljevalchs inne i Stockholm.

Självklart valde familjen Britts skola.

Vi hade inte hållit några kurser i kundbemötande för skolpersonalen innan skolpengssystemet infördes. Även om kurser erbjudits hade lärarna sparkat bakut vid blotta tanken på att de skulle ägna sig åt något som luktade marknad och kommers. Vad jag lärde mig av Britts omvändelse var att det inte alltid behövs några kurser för att få folk att inse vad som är bra för dem och hur de ska anpassa sig efter omständigheterna. Om de har något i huvudet, förstås, och de hade Britt. (En annan kommunalanställd som också hade huvudet på skaft var Maggan, förskolechef på Rindö. Hennes stora insatser för Sverige har jag beskrivit här).

Efter detta har jag formulerat vad jag kallar ”de olika maximeringsprincipernas järnlag” och innebär att omsättningsmaximerande organisationer har en tendens att utveckla gnällighet medan vinstmaximerande organisationer odlar positiva stämningar. Kanske inte så mycket järnlag, förresten, eftersom individer stökar till alla logiska teorem genom att ha sina personliga karaktärsdrag.

Patrik Engellau