För ett tag sedan skrev jag en krönika om att Sverige har fel sorts folk i politiken. Jag sa att vi borde ha folk med livserfarenhet och handlingskraft i de valda församlingarna. Lite på skoj föreslog jag att vi borde fylla riksdagen med ICA-handlare.

En kommentator morrade med anledning, som han sa, av att ICA-handlarna inte är pålitliga i frågan om invandringen eftersom de gillar att få många statsfinansierade kunder. Kommentatorn har nog rätt. Det hade jag inte tänkt på. En närbesläktad observation som anknyter till regeringskrisen gäller bygg- och fastighetsbolagen.

Sveriges bostadsmarknad är så totalt pepprad, marinerad, genomskjuten och urspårad av regler, intresseorganisationer, bidrag och subventioner i olika riktningar och led att den inte går att förstå. Man famlar i ett töcken och låter sina allmänna fördomar bestämma ens åsikter. Ett allmänt missnöje är att det inte finns bostäder så det räcker till alla som vill ha bostäder. I hela mitt liv har bostadsbrist varit ett av svenska språkets mest använda ord. Man får för sig att bostadsbristen är en del av tillvaron. När Gud skapade jorden skapade han också bostadsbristen.

En vanlig uppfattning bland liberalt sinnade personer är att hyresregleringen, som är avsedd att hålla hyrorna nere, gör att det inte byggs tillräckligt eftersom fastighetsbranschen inte tjänar nog när den bygger och därför väljer att inte bygga. Därför föreslår liberaler och liktänkande att marknadshyror får ersätta förhandlade och reglerade hyror. Den tanken går att tänka utan förlorad självrespekt.

Regeringskrisen utlöstes av att vänsterpartiet vägrade att acceptera marknadshyror på nyproduktion eftersom vänsterpartiet på rimliga grunder tror att marknadens inflytande skulle kunna höja den allmänna hyresnivån i landet till hyresgästernas förfång.

Jag tror att detta är den allmänt accepterade bilden av laguppställningen och uppfattningarna i hyresfrågan. Ungefär. Men tänk om det inte alls är så det ser ut.

Jag fick en oväntad tankeställare av en artikel av Ola Andersson i Dagens Nyheters kulturbilaga (Kors i taket!) häromdagen. På slutet kom Andersson visserligen fram till att staten måste gripa in mer än den gör. Hans slutsats behöver vi emellertid inte bry oss om eftersom den är det politiskt korrekta svaret på allting. Men på vägen till slutsatsen gör skribenten en observation som bostadsdebattörer brukar förbise, nämligen att kommunerna, som måste ge bygglov för att något ska byggas, ofta håller igen för att de inte vill ha in invandrare. Andersson exemplifierar med en gammal favorit:

Danderyd är kanske det tydligaste exemplet. Där byggs mycket få bostäder, så att danderydsborna inte skall riskera att få hushåll som inte är höginkomsttagare till grannar.

Det låter inte osannolikt. Jag har hört från flera håll att Lidingö betackar sig för att få dit tunnelbana eftersom lidingöborna, representerade av sina kommunpolitiker, fruktar att det skulle komma invandrare med sådana nya förbindelser. Kan man stoppa tunnelbanan så kan man väl stoppa nybyggnation även om det kan få den trista bieffekten att lidingöbarnen själva kan få svårare att hitta bostad.

Om det ligger till på det sättet kan vi åtminstone delvis lägga de ekonomiska teorierna på hyllan. Bostadsbristen har numera inte ekonomiska utan kulturella förklaringar. Vi ser två helt motsatta politiska syndrom i landets kommuner.

En sorts kommun har mot staten lydiga kommunpolitiker som påhejade av lokala byggbolag vill bygga så många nya hyresfastigheter som det går för att husera invandrare och kassera in statliga bidrag eftersom staten måste hålla sitt invandringsprojekt under armarna.

En annan sorts kommun, kanske som Danderyd, gör allt de kan för att slippa invandrare utom att erkänna att det är vad de sysslar med. I sådana kommuner måste byggbolagen känna sig lurade på konfekten och muttra över den grasserande främlingsfientligheten.

Det finns hur många förklaringar som helst till bostadsbristen. Man skulle också kunna säga att den beror på att svenskar väljer att bo mycket spatiöst i stället för att dela med sig till andra vilket nog beror på att bostadspolitiken håller nere boendekostnaderna per kvadratmeter: