Den 24 juni presenterade Svenska Dagbladet en stor intervju med Adrian Wooldridge (bilden), den journalist på det engelska veckomagasinet The Economist som innehar uppdraget att skriva prestigekolumnen Bagehot. Han säger inget nytt men han säger det igen och det kan sägas hur många gånger som helst ty bigotta och egennyttiga makthavare strävar alltid efter att borttränga det. Det handlar om meritokratin.

Meritokrati betyder att samhället, om det ska utvecklas och frodas och skapa mycket nytta för alla människor, inte bara för några privilegierade eliter, måste söka efter de bästa talangerna i hela befolkningen och låta dem bekläda de mest krävande positionerna.

För den som eventuellt har svårigheter att ta till sig denna tanke borde det räcka med att påminna sig att meritokratin är den naturmetod som med självklarhet tillämpas överallt när samhället vill åstadkomma något storartat, till exempel att utse sitt bästa tänkbara fotbollslag eller skickligaste orkester. Jag utgår från att metoden funkar inom idrotten. Det är svårt att tänka sig att det skulle finnas oupptäckta stjärnor någonstans i Sverige som spelar bättre ishockey än Tre Kronor.

Som Wooldridge påpekar har meritokratin varit västerlandets framgångsformel. Meritokratin påminner om den västerländska vetenskapens grundregel som är att den observerade empiriska sanningen ska gälla oavsett vem som uttalar den och oavsett vad det står i läroböckerna. Meritokratin och vetenskapen blir i det perspektivet, som jag inte kan skylla Wooldridge för, två olika förkroppsliganden av en västerländsk anda som kraftigt försvagats sedan några årtionden tillbaka.

Den märkvärdiga västerländska andan är en delvis egennyttig kombination av tolerans och kvalitetskrav. Om du är en rik fabrikör som ska gifta bort din dotter så önskar du kanske hellre att hon väljer en pigg och klok pojke av enkelt ursprung än en av de outdrägliga goddagspiltar som hon brukar hänga med. Eller också skulle du föredra någon av goddagspiltarna (ungefär som att döttrar i vissa kulturkretsar med kraftiga påtryckningsmedel förmås hålla sig inom klanen).

Innan jag tänkt igenom detta i grunden tror jag att det är precis så enkelt. Den västerländska andan är att instinktivt pricka rätt i sådana situationer, vare sig det handlar om att statsministern ska välja en regering eller att fotbollsbossarna ska utse ett landslag. Instinktivt betyder att beslut fattas enligt en allmänt omfattad kultur eller anda som, underligt nog, sällan behöver öppet diskuteras utan bara finns. Den finns sällan uttydd, långt mindre artikulerad i ett formellt regelverk, utan låter sig bara anas i olika slags kultur, till exempel, för svensk del, Selma Lagerlöfs böcker. Efter något krig, som England hade vunnit, förklarade en tänkare att kriget inte hade vunnits på slagfälten och i drabbningar på sjön utan på Englands fotbollsplaner under många år före det första skottet. (Hjälp mig med citatet om du kan.)

Så oerhört förvånande och kontraproduktivt då att svensk politik till stor del har gjort motsatsen till den framgångsrika västerländska andan till sitt rättesnöre och ändamål! Till exempel karaktäriseras svensk utbildningspolitik på alla nivåer av en längtan efter utjämning i stället för förädling, sammansmältning i stället för separering efter kompetens, vilket är antitesen till de meritokratiska budord som Wooldridge predikar. På motsvarande sätt kan jag inte få in i mitt huvud att svenska politiker i allmänhet, ej heller regeringen i synnerhet, på något sätt utvalts efter sin ledarkompetens och sina statsmannainstinkter. Det är mer som om fotbollslandslaget hade valts enligt principen ”alla ska med” där särskild förtur erbjudits eftersatta grupper.

Nu invänder du, som har ett särskilt rörligt och mångsidigt intellekt, att det här med integration och gemenskap oberoende av varje deltagares specialbegåvning trots allt är ett fundamentalt värde för ett samhälle. Du pekar kanske på samhällsnyttan av gamla tiders obligatoriska värnplikt där unga män av helt olika bakgrund och läggning placerades på samma lucka och fick ordna sina relationer bäst de kunde. Eller motsvarande ordning i folkskolan. Vad är det för skillnad att bussa barn från utanförskapsområden till välfungerande innerstadsskolor? frågar du möjligen.

Det där kan vi prata om hur längs som helst och dessutom anslå forskningsmedel och tillsätta statliga offentliga utredningar för att få balanserade svar men, svarar jag, för det första kommer inget nytt att komma fram som vi inte redan vet och för det andra har vi inte tid. Det gäller att handla nu på grundval av den kunskap och de erfarenheter vi har även om det är lite vingligt. Så ser livet ut.

Själv skulle jag säga att de politiskt korrekta utjämningssträvandena numera helt tagit kommandot över politiken till nackdel för den instinktiva känsla för västerländsk meritokrati som tidigare dominerade. Därför kommer min regering att lägga om rodret och styra nästan kontrakurs med det gamla västerländska idealet som ledfyr.