Linnea Klingström berättar om hur hon som handläggare på Migrationsverket under flyktingkrisen 2015 utvisade barnfamiljer till Afghanistan på löpande band: om det fanns en pappa i familjen som tog hand om fru och barn ansågs det sällan föreligga några asylskäl. Däremot lyckades många av de “ensamkommande barn” som märkligt nog alla var 16 år – trots att de oftast såg mycket äldre ut – stanna kvar i Sverige. Antingen fick de uppehållstillstånd eller också räddades de kvar av den så kallade gymnasielagen. Familjer med små barn skickades tillbaka, vuxna män fick stanna kvar.

Jag fick jobb som handläggare på Migrationsverket mitt under flyktingkrisen 2015. Det var mitt första jobb där min universitetsexamen faktiskt gav mig behörighet. Dagen efter jobbintervjun tappade jag rösten i en hemsk förkylning och när chefen ringde en vecka senare kunde jag knappt kraxa fram mitt tack och ja, självklart vill jag ha jobbet. Plötsligt var jag statstjänsteman. Den här krönikan handlar om varför jag slutade.  

Hösten 2015 massanställde Migrationsverket personal. Jag började min tjänst på ansökningsenheten i Kållered – en av de enheter dit de asylsökande först kommer när de anländer till Sverige. Varje timme kom en full buss, ofta kom polisbilar med unga afghaner som polisen anträffat på Göteborgs centralstation. 

Första dagen på jobbet fick vi välja inriktning. Ville vi jobba med nyanlända familjer och vuxna, eller med ensamkommande flyktingbarn? En av mina kollegor blev tårögd när hon framförde hur gärna hon ville jobba med de ensamkommande flyktingbarnen. Jag anade ett inte så snällt leende hos teamledaren när han konstaterade att de ensamkommande barnen kanske inte var riktigt så små barn som vi trodde. Vi hade ingen aning. Vi ville verkligen bara göra gott. Göra rätt. Göra vårt jobb. 

Mitt uppdrag var att ta emot de ”ensamkommande barnens” asylansökan. Det gjordes med hjälp av tolkar som fyllde i ett papper med deras namn, personuppgifter och hemort. Alltså den ort som deras asylansökan sedan skulle prövas mot. När pappret var ifyllt skrevs uppgifterna in systemet. Deras ålder gick snabbt att knappa in. Alla var nämligen 16 år. Födda 1999. Födelsedatum vanligen ovisst. Men många var för enkelhetens skull födda den första januari. 

Namnet var för det mesta Ali Reza, ibland frågade de om de fick välja ett svenskt namn istället, oftast kunde de inte stava till sitt namn. Vi fick i uppdrag att inte ifrågasätta deras ålder: det skulle man göra senare på asylprövningsenheten. Jag minns speciellt en gammal man, flintskallig och med grå strimmor i skägget, som hävdade att han var 16 år. Jag, som nyss fyllt 26, frågade om han på allvar trodde att jag var tio år äldre än honom. Jovisst, sa han. Och jag tvingades knappa in 1999 i systemet. 

Redan första veckan på enheten för ensamkommande flyktingbarn kom två äldre damer på besök. Det var tidig höst och löven hade börjat falla. De hjälptes åt att bära två IKEA-kassar fyllda med handstickade mössor, vantar och raggsockor. Till barn. Små barn. Vi log och tackade, men fick tyvärr be dem gå vidare till enheten för vuxna och familjer. Hos oss fanns bara väldigt välvuxna ungdomar. Deras handstickade mössor i rosa och blått akrylgarn passade knappt de ensamkommandes knän. Än mindre deras huvuden. 

Efter ett år på ansökningsenheten avancerade majoriteten av oss (läs förflyttades) till asylprövningsenheterna. Nu skulle vi utreda de asylsökandes ålder, identitet och asylskäl. Pressen från media, intressegrupper, aktivister och inte minst från staten var stor. Snabbt skulle det gå. Vi jobbade dag som natt, många helger och eftermiddagar. Lyssnade på lögner och sanningar, en del skrattretande historier (som den afghanska äldre mannen som hävdade att han var 17 år och behövde asyl då en 13-årig afghansk flicka hade våldtagit honom i hans mammas källare) och tårdrypande livsöden. De flesta hade på något vis förlorat sina identitetskort i havet, och alla de ensamkommande var givetvis fortfarande under 18 år. 

Under den här perioden bytte många av mina kollegor jobb. En del blev förflyttade till andra enheter, andra sa helt enkelt upp sig. Gemensamt var att de inte ville utvisa asylsökande. De vägrade skriva utvisningsbeslut. Det gick emot deras ideologi och värderingar. Vi som blev kvar var kanske mer hårdhudade, eller mindre ideologiskt drivna. När vi tog på oss kavajen på jobbet tog vi också på oss rollen som statstjänstemän. 

Som handläggare lydde jag under staten och fullföljde det uppdrag staten hade gett mig: jag utredde asylskäl, skrev upp åldern på dem som inte lyckades övertyga mig om att de var barn, och utvisade dem som saknade asylskäl och uppenbart ljög om sin asylhistoria. 

Jag ställdes inför många samvetskval. Som barnfamiljerna. Åh, alla afghanska barnfamiljer med minderåriga döttrar vars föräldrar precis passerat tonåren. De skulle utvisas. Fanns det en familjefar, alltså en pappa, även om han bara var 18 år, så fanns sällan asylskäl. 

En kärnfamilj med en vuxen man ansågs nämligen klara sig tämligen bra i Afghanistan. Till skillnad från föräldralösa barn. Jag minns speciellt en familj där pappan var mycket sjuk i diabetes. Döttrarna var under 5 år och mamman i 20-årsåldern. Skulle han dö innan de hann utvisas så skulle resten av familjen förmodligen få permanent uppehållstillstånd (en ensam kvinna i hennes position med små barn är mycket utsatt i Afghanistan och kan därför ha asylskäl). Men han dog inte. Inte i Sverige i alla fall. Jag var tvungen att skriva ett utvisningsbeslut. Jag minns att den unga mamman tittade mycket anklagande på mig. Varför skulle inte hennes döttrar få chansen till ett liv i Sverige? Ett liv med utbildningsmöjligheter, jämställdhet och utan tvångsäktenskap. Afghanska barnfamiljer utvisades på löpande band. Men inte de ensamma männen.

Det berodde på två saker. Ett ensamt barn kan inte utvisas till Afghanistan. Det är utan tvekan så att många afghanska män lyckades göra sin identitet som barn tillräckligt sannolik för att få uppehållstillstånd. De kunde alltså ha en totalt osannolik asylberättelse, men fick stanna endast för att de var ”ensamkommande barn”.

Det andra som hände kom att kallas gymnasielagen. Under 2018 kunde ungdomar, som hade fått avslag på sin asylansökan och som hade hunnit fylla 18 under väntetiden, ansöka om uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå. 

Helt plötsligt fick alltså de vuxna afghanska männen stanna trots sina utvisningsbeslut. Om de bara pluggade lite. 

Jag tänker drista mig och säga att det är ett hån, inte bara mot mig som svensk, mot de asylsökande barnfamiljerna eller mot alla flyktingar med riktiga asylskäl här i världen. Det är ett hån även mot oss som jobbade som handläggare på Migrationsverket under de här åren. Mot oss som utredde, lyssnade på männens lögner (och sanningar) i timslånga intervjuer, utredde identitet och ålder och fattade beslut. Mot oss som satt på Migrationsverket på helgerna, försakade julafton med familjen och trötta tog bussen till jobbet på nyårsdagen bara för att öppna hotmejl, läsa utredningar och skriva beslut. Mot oss som blev spottade på i utredningsrummen, mot oss som grät när barnfamiljer utvisades helt enligt lagen, men som skrev vartenda beslut ändå. Mot oss som faktiskt bara gjorde vårt jobb. 

Allt var ju i onödan. Jobbet blev som ogjort när de vuxna männen enligt gymnasielagen ändå fick stanna. Jag lider något oerhört med de barn jag utvisat. De barn som utvisades med sina unga föräldrar till Afghanistan. Flickorna vars framtid i Sverige offrades för männens framtid. I det patriarkala Afghanistan kanske man kan förvänta sig att det ska gå till på det sättet, men knappast i det feministiska Sverige.

Sedan hösten 2015 har många röster höjts för de ensamkommande männen från Afghanistan. Starka lobbygrupper har skapat slogans som #vistårinteut och #skickamigistället, ivrigt påhejade av ett gäng politiska partier och partiledare. Barnfamiljerna glömdes bort lika snabbt som utvisningsbeslutet föll och planen tillbaka till Afghanistan lyfte.

Linnea Klingström har en kandidatexamen i globala studier och en masterexamen i kulturvård vid Göteborgs universitet. Hon är andre vice ordförande i Kulturföreningen Gimle.