BITTE ASSARMO: Midsommar i den svenska litteraturen

Är det det trolska ljuset som gör midsommaren till en så älskad helg? Doften av försommarblomster? Den ljumma luften? Oavsett orsak har denna natt i generationer haft en alldeles speciell plats i svenskarnas hjärta. Den har också alltid haft starka inslag av tro på övernaturliga väsen och olika typer av framtidsprofetior. Man ska inte bada under midsommarnatten, för då kan man råka ut för den fruktade Näcken, eller Forskarlen som han också kallas. Men den andas också romantik. En flicka ska plocka sju – ibland nio, beroende på tradition – sorters blommor och lägga under kudden, för att sedan drömma om mannen hon ska gifta sig med.

Det folkliga midsommarfirandet är fast förankrat i den svenska kulturen, det märks inte minst i litteraturen. En av de mest romantiska skildringarna av midsommarnatten och dess folktro står Vilhelm Moberg för i sin debutroman Raskens, när han beskriver den förtrollande midsommarafton då Rasken fick sin Ida. Förälskad som hon var ville Ida förstås veta hur framtiden ser ut. På inrådan av sin mor Inga-Lena gick hon därför sju varv motsols runt ett brunnskar för att få se vården av sin tillkommande. Och döm om hennes förvåning när spådomen faktiskt slog in:

”Bakom henne dök en gestalt upp ur nattdunklet. Det var en lång karl, som tycktes ämna gå förbi, men som med ens tvärstannade ett par steg från henne. Och när han vände sitt ansikte mot henne, kände hon genast igen honom. Det var Rasken!”

Det tog en stund för Ida att förstå att det var Rasken i egen hög person, som kom gående där i midsommarnatten. Men när hon väl förstått släppte hon aldrig taget och söndagen efter midsommar trolovades de tu.

I August Strindbergs Hemsöborna skildras midsommaren ur ett mindre romantiskt perspektiv. Strax före midsommar upptäckte Carlsson nämligen en möjlig inkomst i att hyra ut Madame Flods obebodda storstuga till sommargäster:

”Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.

– Kära hjärtanes, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman. – Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin annonserat?”

Det hade de förstås inte. Men det var just vad Carlsson gjorde, och han fick napp. På självaste midsommarafton anlände sommargästerna och Carlsson tog genast kommandot:

”Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig”.

I boken Älskande par, som är den femte boken i Agnes von Krusenstjernas romanserie om systrarna von Pahlen, möter vi Angela och hennes barndomsväninna Stanny som återförenas i von Pahlens villa vid Nynäs för att fira midsommar med släkt och vänner. Kärlek och passion står i fokus, när Angela förenas med mannen hon älskar, men här finns också Petra som drömmer om en kvinnogemenskap – allt skildrat ur ett kvinnligt perspektiv, något som var högst ovanligt (och kritiserades häftigt) på 1930-talet, då böckerna först gavs ut.

Alla litterära figurer uppskattar dock inte midsommarnattens ljus. Den onde Sintram, i Gösta Berlings saga, avskyr denna natt innerligt, något som Selma Lagerlöf beskriver på sitt unika sätt:

”Det var midsommar då som nu, medan jag skriver. Årets härligaste tid var inne.

Det var den tid, då Sintram, den elake brukspatronen på Fors, ängslades och sörjde. Han harmades över ljusets segertåg genom dygnets timmar och över mörkrets nederlag. Han vredgades över den bladskrud, som höljde träden, och över den brokiga matta, som klädde marken.

Allt höljde sig i skönhet. Vägen, så grå och dammig den var, fick, även den, sin kant av blommor, gula och violetta midsommarsblomster, hundloka och käringtand.

När midsommardagens prakt låg över bergen och klockljuden från Bro kyrka av den dallrande luften buros ända upp till Fors, när helgdagens outsägliga stillhet härskade över landet, då reste han sig i vrede. Det syntes honom, som om Gud och människor vågade glömma, att han fanns, och han beslöt att fara till kyrkan, även han. De, som jublade åt sommaren, skulle få se honom, Sintram, älskaren av mörker utan morgon, av död utan uppståndelse, av vinter utan vår.”

Vi andra njuter av värmen och ljuset, av sillen och jordgubbarna. Och nog är det många som än idag plockar sju sorters blommor och lägger under kudden.

Bitte Assarmo