Den politiska vänstern har länge velat framställa den nya nationalistiska högern som moraliskt underlägsen. Grundtanken är att nationalister bara tänker på sig själva, på de egna, på den egna gruppen, medan moraliska människor också tänker på andra.

I svensk politik har vänsterns makt över det moraliska tänkandet varit så stark att den fått Centern att byta block. Några partier pratar idag med Sverigedemokraterna, men det har tagit tid. SD är fortfarande ett ”kontroversiellt” parti. Få etablerade journalister eller kulturarbetare säger öppet att de stödjer SD.

Den nationalistiska högern skulle kanske behöva prata mer om sin egen moral. För det finns en sådan. Och det är viktigt att alla som känner sig lockade av nationalismen men som ändå tvekar förstår den.

Vänsterns moral är enkel på så vis att den utgår från ett västerländskt subjekt. Moral handlar i vänsterns ögon om vad jag som välmående västerlänning får göra mot andra. Som västerlänning är jag resursstark, modern och vidsynt och jag ska kunna visa tolerans och förståelse, jag ska kunna acceptera och inkludera. 

Men varför denna ensidighet? Antagligen för att det moraliska tänkandet ofta strävar mot att hejda de starkas övergrepp mot de svaga. I vänsterns värld är det alltid samma människor som är starka. Det är männen, de vita, de kristna, västerlänningarna och kapitalisterna. Och därför är det just dessa människor som måste visa prov på en stark moral. Det är just deras styrka som måste tyglas. Att de själva skulle kunna bli offer är ointressant. Därför är det en moralisk handling att gå på gatan och skrika Black lives matter! men en omoralisk handling att skrika White lives matter!

Vänsterns moral är både ensidig och otillräcklig av den anledningen att moral inte bara kan handla om vad jag får göra mot andra. Det måste också handla om vad andra får göra mot mig. Vänstern har låst fast vårt moraliska tänkande i ett förövarperspektiv där vi själva aldrig kan bli offer. Därmed har de fått oss att glömma bort att även vi måste få sätta gränser för vad andra får göra mot oss. Alla måste få sätta gränser gentemot andra. Även vi västerlänningar.

När den nya högern vill gära västerlandet starkare beskrivs detta som ett uttryck för egoism och hat. Det är ungefär som att anklaga ett utsvultet barn som ber om mat för otacksamhet och bulimi: Det saknas totalt proportioner. Även vi västerlänningar måste få stärka oss själva och se till vår egen säkerhet. Moral kan inte handla om att den ena parten ska ge och den andra ta. Moral kräver ömsesidighet. Det är den ömsesidigheten som den nya högern nu försöker återupprätta. Detta har ingenting med egoism eller rasism att göra. Det handlar om integritet och grundläggande rättigheter.

Det är inte omoraliskt av oss svenskar att vilja bo i ett Sverige där vi känner oss hemma. Vi skulle aldrig förneka någon annan motsvarande rättighet. Med vilken rätt skulle vi göra det? Och med vilken rätt kräver människor att vi svenskar ska acceptera att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle? Varför ska vi behöva acceptera det? Sverige är vårt enda hem. De som kräver av oss att vi ska låta oss alieneras i vårt eget hem trampar på vår integritet. Med vilken rätt gör de det?

För att förstå högerns moral måste vi alltså kunna hantera proportioner och balans. Högern menar att vi ska få åtnjuta samma självständighet, stolthet och integritet som alla andra. Vi ska kunna se på oss själva i ett förövarperspektiv när det är motiverat, men vi ska också kunna se på oss själva i ett offerperspektiv. I vänsterns ögon är vi västerlänningar alltid förövare och aldrig offer. Därmed hamnar de i en självutplånande ensidighet där den slutgiltiga konsekvensen blir att andras liv spelar roll men inte våra egna.