BITTE ASSARMO: Glad midsommar i hedningarnas tecken

Midsommar är väl det mest svenska man kan tänka sig. Denna den längsta dagen på året har firats i Sverige och Norden sen långt före kristendomens intåg på scenen, och eftersom det finns många stenmonument som visar att människor i tusentals år kunnat bestämma vid vilken tidpunkt sommarsolståndet inträffar tror forskarna att någon form av midsommarfirande förekommit sen långt tillbaka i tiden.

De äldsta skriftliga dokumenten som nämner det nordiska midsommarfirandet är de isländska kungasagorna från 1200-talet. Där skrivs det om Olav Trygvason:

”Han avskaffade offerölen och satte i stället med folkets instämmande högtidsöl vid jul, påsk, midsommar och Mikaeli.”

Bevarade hällristningar runt om i Sverige antyder också att det under bronsåldern förekom ett visst mått av soldyrkan. Även om forskarna är oense om hur detta tog sig uttryck finns det både riter och danser av olika slag avbildade på dessa hällristningar och man antar allmän att det kan ha handlat om offerfester i fruktsamhetens tecken.

När Sverige kristnades uppstod en konflikt mellan det folkliga – och ibland ganska vilda – midsommarfirandet och den kristna seden att fira Johannes Döparens dag den 24 juni. 1432 tog sig ärkebiskop Johannes i Lund för att förbjuda midsommarvakor. Men i Sverige slog aldrig det kristna midsommarfirandet igenom. Medan kyrkan hade lyckats mycket bra med att införliva midvinterbloten med den kristna julen gick det sämre med midsommarfirandet och idag firar kyrkorna runt om i Sverige ofta en blandning av den hedniska högtiden och det kristna helgonet Johannes Döparens dag.

Kanske är det ljuset som gör midsommarnatten så särskilt trolsk I alla fall har just denna natt alltid haft ett stort inslag av tro på övernaturliga väsen och olika typer av framtidsprofetior. Man ska inte bada under midsommarnatten, för då kan man råka ut för den fruktade näcken, eller forskarlen som han också kallas. Flickorna ska plocka sju, enligt vissa seder nio, sorters blommor och lägga under kudden, för att sedan drömma om mannen hon ska gifta sig med. Och vem minns inte Raskens Ida, som gick nio varv motsols kring ett brunnskar för att se sin tillblivandes vård – vålnad? Det tog minsann en stund för Ida att förstå att den högreste karl som kom gående mot henne var hennes älskade Gustav Rask i egen hög person…

Det där har jag säkert skrivit om förr. Jag kommer förmodligen att göra det igen. Den där midsommarnatten då Ida fick sin Gustav är en av de vackraste stunderna i svensk litteratur såväl som i svensk TV-historia.

Idag förknippar vi nog midsommar mest med dans kring midsommarstången, sill och nubbe och färskpotatis och solvarma jordgubbar i glada vänners lag. Men midsommarstången är en relativt ny företeelse, som först dokumenterats på 1600-talet, och då i första hand tillsammans med förbud av olika slag. Förbuden rörde sig inte i första hand mot själva resandet av midsommarstången, eller majstången som den också kallas, utan snarare mot de fester som förekom i samband det ritualen.

Majstänger kan se olika ut beroende på var i Norden man befinner sig. En av de mer spektakulära varianterna är den åländska midsommarstången, som för övrigt är bland de större som överhuvudtaget reses i Norden. De största är runt 40-50m långa.

1746 skrev Carl von Linné om sin resa i Västergötland:

”Midsommarafton kommo vi efter 9 kvarts resa, tillbaka ifrån Läckö till Lidköping, klockan 12 om natten, då vi hela vägen sett ungdomen, i sin ålders midsommar, fägna sig av årets behageligaste tid. Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem av själesörjarna; men det hade så rotat sig från hedenhös, att det svårligen kunde tagas bort, och tjänstefolket, som nu gjorde sig ledigt, tyckte med skäl kunna påstå ett par nätters ro av sitt årliga arbete.”

Man tycker sig ana ett visst mått av förakt för de ”menlösa”, som Linné kallar dem – och även för det faktum att de fortfarande lever kvar i ”hedenhös”. Man kan fundera över vad den gode Linné skulle säga om han återuppstod idag, och fick se att traditionen fortfarande är lika utbredd över hela landet.

Bitte Assarmo