En spelevink som jag känner sa att han såg fram emot möjligheterna att vi får ett extraval och strax därefter ordinarie val. Det ger oss två chanser, sa han.

Två chanser till vadå? frågade jag.

Att bli av med miljöpartiet, svarade han. Men du, fortsatte han och såg ännu mer exalterad ut. Vi får ju dessutom två chanser, och mycket större chanser, att bli av med liberalerna!

Det tog ett tag innan jag förstod hans upphetsning över dessa möjligheter. Men när han förklarat en stund så anade jag en tanke som jag själv egentligen borde ha varit först med att formulera. Han hade bara tagit mina egna ständigt återkommande resonemang och vinklat dem lite.

Det som hotar Sverige är inte sådant som de flesta oroar sig för, sa han, nämligen socialismen – i varje fall inte socialismen i den ursprungliga bemärkelsen där produktionsapparaten skulle socialiseras (för att därefter, i ett framtida drömtillstånd, kollektivt tillfalla medborgarna, hur det nu skulle gå till, när staten vittrar bort och kommunismen slutligen förverkligas). Ingen vill ha socialism nu för tiden. För politikerväldet är det mycket mer praktiskt att företagare sköter sina företag och att det varje år bildas en stor fin bruttonationalprodukt varav politikerna kan tillägna sig en avsevärd andel med hjälp av en synnerligen effektiv uppbördsbyråkrati. Skönt slippa besväret att driva företag när man ändå kan ta alla pengar man behöver. All gammal socialistisk idealisering av arbetarklassen har försvunnit. De skötsamma arbetarna – gråsossarna – har blivit medelklassare med villa i förort. De före detta socialistiska politiska partierna stödjer sig inte längre på arbetarklassen utan på de anställda i den offentliga apparaten, särskilt välfärdsstaten, samt välfärdsstatens alla klienter.

Fattaru? sa min vän. Fienden är inte socialismen för socialismen finns inte längre. Socialismen är en obsolet ideologi som har ersatts av PK-ismen (som motsvaras av ”wokeismen” i USA där läran skapar ett potentiellt samhällsfarligt tillstånd). PK-ismens idévärld är fullt lika överspänt orealistisk som socialismens men socialismen har till skillnad från PK-ismen förlorat sin väckelsekraft. En politiker som lovar att socialisera bankväsendet och avskaffa kungadömet möts med trötta gäspningar men den som kopplar armkrok med Greta Thunberg och lovar att göra planeten helt batteridriven inom ett årtionde mottas med stormande applåder.

Det är PK-ismen, inte socialismen, som är den akuta faran för Sverige, sa min vän. De två farligaste politiska partierna är miljöpartiet och liberalerna.

Varför inte vänsterpartiet? frågade jag.

Därför att de fortfarande till en del är äkta socialister, sa vännen, och kan därför inte riktigt tas på allvar. Ett parti som i sitt program, vid sidan av de politiskt korrekta teserna, förespråkar civil olydnad (vid ospecificerade tillfällen) och ”att vid sidan av EU-strukturerna bygga alternativa mellanstatliga ekonomiska, icke-kommersiella samarbeten… som stärker det offentligas makt, ägande och kontroll över infrastruktur, bankväsende” etc, ett sådant parti känns överspelat. Eller följande som kunde ha varit författat av Lenin: ”Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.” 

Miljöpartiet, däremot, är genom att vara så renodlat PK-istiskt troskyldigt ett fanatiskt och farligt parti som inte låter några sanningskrav lägga band på sina fantasier, något som socialistiska partier under lyckliga omständigheter faktiskt kunde göra; Stalin med alla sina fel drömde aldrig om att gosa med isbjörnar.

Liberalerna då? sa jag.

Liberalerna är farliga för att de helt förlorat sin tidigare förankring i det civila samhället, svarade vännen. För några årtionden sedan hade partiet lärare, handelsmän, professorer, advokater och andra skötsamma medelklassare bland sina förtroendevalda. Numera finns inget sådant kvar. Inget parti, förutom miljöpartiet och kanske vänsterpartiet, är så helgjutet PK-istiskt som liberalerna. Liberalerna är bara lite mer återhållsamma och fina i kanten än de andra PK-isterna.

Så du förstår att jag menar att det vore en stor framgång och kanske början till en räddning av nationen om miljöpartiet och liberalerna åkte ut, sammanfattade vännen.

Men socialdemokraterna? protesterade jag. Har du glömt dem?

Socialdemokraterna är den stora jokern i svensk politik, sa han. I dess själ finns både en traditionell gråsosse och en modern PK-ist, gärna kvinna, ung, invandrad och fullt sysselsatt med att leta efter ännu oupptäckta kränkningar som förhindrar henne och hennes likasinnade att få det samhälleliga erkännande som de förtjänar genom att finnas till. Det näst bästa för svensk politik – sedan miljöpartiet och liberalerna åkt ur riksdagen – vore om denna nedtonade inre strid hos socialdemokraterna fick slå ut i all sin slumrande vildsinthet och gråsossarna, varav den del övervintrande socialister, fick sopa banan med den andra falangen.