MOHAMED OMAR: Mitt Sverige krymper

Häromdagen (13/6) skrev Josefin Utas ett inlägg på Facebook om hur hennes Sverige, det svenska Sverige, krymper.

Josefin är liksom jag född 1976. Utas var tidigare medlem i Miljöpartiet och kommunalpolitiker i Sollentuna. Hon lämnade partiet 2016 och övergick till Medborgerlig samling.

Hon inleder sin reflexion med att beskriva en händelse på tunnelbanan i Stockholm:

Häromdagen åkte jag pendeltåg på kvällskvisten. En samling med ett tiotal barn/tonåringar, killar, med afrikanskt ursprung satt och skrek och gapskrattade högljutt på tåget. De stampade i golvet och förde allmänt oväsen. Det var för mig ett asocialt beteende och något jag varken är van vid eller känner mig trygg med.

Visst, svennesvenskar kan också gapa och skrika på tunnelbanan. Josefin Utas säger inte att allt var bra i Det Gamla Sverige. Händelsen är bara det som triggar hennes tankar om landet Sveriges dramatiska förvandling.

Hennes funderingar kan verka fördomsfulla:

Frågor som dyker upp i huvudet då: Ska jag säga till dem? Vad kan hända om jag gör det? Är de påtända? Talar de mitt språk? Har de kniv på sig? Kan jag vänta mig att de följer efter och trakasserar mig när jag kliver av? Står deras släktingar redo att ”ta itu” med mig någonstans? Hur kan jag veta?

Men med tanke på den skenande gängkriminaliteten – och det vi vet om vilka det är som rånar, misshandlar och förnedrar, är hennes ”fördomar” kanske inte så dåliga ändå.

Vad är egentligen värst, att ha fördomar eller att bli rånad eller misshandlad? Jag tror faktiskt att fördomar kan skydda oss från att drabbas av många olyckor.

En politiskt korrekt retorik är en sak. Det är något man säger för att främja sin karriär, sin sociala status eller vad det nu kan vara. Men att själv, på riktigt, tänka politiskt korrekt, kan vara farligt.

Skenet kan bedra. Det vet vi. Men varför ta en onödig risk? Om jag vore en äldre person med ett typiskt gammelsvenskt utseende och mötte en grupp nysvenska ungdomar med neddragna luvor en sen kväll skulle jag ta en omväg.

Jag skulle inte ta en omväg om jag mötte en grupp välkammade blonda och blåögda pojkar klädda i chinos och pikéer.

Och ja, jag är medveten om att det finns snälla och gulliga gossar som heter Ahmed och har luvtröja. Så det behöver ni inte göra er besvär att upplysa mig om.

Förresten, när jag läser Josefins inlägg påminns jag om miljöpartisten Åsa Romsons uttalande under en debatt i riksdagen år 2012 om att alla som åker på Stockholms tunnelbana är svenskar:

När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar.

Josefin fortsätter sin berättelse:

Nej, jag vet inte vad som skulle hända. Alla osäkerheter gör att jag förblir tyst. Jag flyr hellre än illa fäktar. Jag försöker ignorera det, lämna vagnen eller gå av tåget. Med tanke på hur många fler i vagnen som inte sa till dessa ungdomar, så tror jag det fanns många fler som tänkte som jag i vagnen.

Klyftan mellan henne och de nysvenska grabbarna upplever Josefin som stor:

Hade jag trott att ungdomarna på tåget haft samma bakgrund som jag, är sannolikheten större att jag hade lagt mig i på något sätt.

Om vi talat samma språk, så skulle vi åtminstone förstått varandra genom det. Sannolikheten vore också större om de gått i svensk skola och ”badat” ordentligt i den kultur och värderingar som råder i det svenska samhället. De skulle alltså då i alla fall förstå varför de blev tillsagda, och även deras föräldrar, om de skulle få kännedom om saken. Med stor sannolikhet hade de då inte heller någon klan bakom sig som sysslar med egen ”rättsskipning”, eftersom det inte har varit vanligt i Sverige med sådant, o.s.v.

Josefin förklarar vad hon menar med att hennes Sverige krymper:

Självklart tänker jag också på hur brottsligheten utvecklats i vårt samhälle, med skjutningar, bomber och andra våldsdåd. Det är inte gemene infödd svensk tonåring som går beväpnad på stan. Eller som dominerar i gängkriminalitet och liknande. Vi har fler människor än på länge i Sverige som saknar gränser. De bränner ner socialtjänstens bilar, eller rånar barn. Vill jag bli deras offer? Nej. Jag vill att mina barns mamma ska komma hem helskinnad.

Baserat på samma känsla av osäkerhet och otrygghet väljer jag av olika skäl bort vissa färdvägar hem med kollektivtrafiken, vissa gallerior, torg, stadsdelar, städer. Jag lämnar, fysiskt, delar av Sverige. Med denna mekanism så krymper mitt Sverige.

Jag varken vill eller kan ändra mina mest basala instinkter för att få ett annat utfall. Och jag har ingen ork eller vilja att förändra min personlighet eller beteende, eller den samhälleliga kultur jag växt upp med och uppskattar. Jag tycker helt enkelt om både hur jag själv är och hur Sverige var förut. Och jag tror att det finns en hel del människor här som tycker som jag om Sverige och sig själva.

I den politiska debatten talas det om segregation som en mystisk ond ande som ska ”bekämpas”. Men segregationen är bara resultatet av människors beslut och beteenden. De använder den frihet som de (ännu) har. I dessa beslut spelar sådant som kultur, värderingar, ursprung, språk och tillit en viktig roll. Handlar inte om illvilja, utan om att vi är människor.

Detta hade jag gärna hört våra högsta politiska makthavare i landet kommentera.

Det Josefin skriver är ganska självklart.

Massinvandringen till Sverige har inneburit att det kommit hit många människor från våldsamma och rasistiska kulturer. Människor som växt upp under hårda förhållanden. När svenskar reser utomlands – till länder med mycket våld – vet de att turistens frihet är begränsad. De vet att en vit turist inte kan röra sig överallt och hur som helst i flera afrikanska länder. Det kan vara farligt för en vit man att gå på en viss gata, men svart man (även om han är amerikan) kan gå där. Särskilt kvinnor behöver vara försiktiga. Jag vet, eftersom jag bott i Kenya i flera år.

Vi vet att västerländska eller vita turisters/besökares frihet är beskuren i vissa länder. Så varför skulle det vara konstigt att denna situation nu uppstår i Det Nya Sverige?

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar