Jag bor granne med Enskede Skola som ligger mitt i Gamla Enskede. Det är en fin och bra skola med mycket goda resultat. Skolan vann ”Vi i femman” både 2019 och 2020. Enskede är stort och består till största delen av villor, ofta befolkade av barnfamiljer. I april 2019 fick barn och föräldrar ett dystert besked från skolförvaltningen.

Från Mitti april 2019:

”Elever som slutar årskurs sex på Enskedefältets skola – numera Lindeskolan dit de är evakuerade under renoveringen – får inte börja högstadiet på Enskede skola eller Sturebyskolan. Orsaken: Det är fullt.”

Jag kanske har en del av förklaringen. Den 8 januari 2019 invigdes Stockholms största modulhusboende för ”nyanlända”.

Från Mitti januari 2019:

”Nu är modulhusen i Slakthusområdet inflyttningsklara. Det handlar om tre hus med 129 lägenheter i det gamla spårområdet mellan Hallvägen och Trädskolevägen i Slakthusområdet. Det här är det största antalet lägenheter för nyanlända i modulhus som byggts på en plats i Stockholm. Lägenheterna är om två, tre eller fyra rum och kök och det är familjer som kommer att flytta in i dem.”

Ja, jag har sett det. Jag har följt utvecklingen noga. Boendet ligger cirka 700 meter från mig, uppe vid Globen. De som flyttade in består till största delen av mycket barnrika somaliska familjer. Sommaren 2019 började de utforska sina nya omgivningar. Alltså mina hoods.

Mamma i hijab, pappa och tre till sju barn började krylla omkring här. De störde väl ingen, mer än att barnen hade fått cyklar från välgörenhetsgruppen och for omkring utan någon som helst uppfattning om trafikvett. Ibland gick de in på min bortresta grannes tomt och provsatt i deras trädgårdsmöbler och senare på hösten plockade de även äpplen där. Allt ert är vårt, liksom. Men det märkliga är att väldigt många av dessa nyinflyttade barn har fått en plats på den ”fulla” Enskedeskolan.

Jag har naturligtvis inte tillgång till några siffror. Men jag ser det som mina ögon ser. De nya afrikanska eleverna kommer sedan förra hösten i spridda skurar till skolan om morgonen, gående Kolonivägen ner. De flesta av dem är killar, men det finns även en och annan tjej. Många av dem går på det högstadium där det inte fanns plats. Tjejerna skrider lugnt och värdigt fram i hijab. Killarna springer omkring, fäktar med armarna, larmar, gapar, skriker och bär sig åt.

I torsdags var jag ute vid bilen när de var på väg hem från skolan. Ett stort gäng somaliska killar i olika åldrar passerade. De gapade ”Jalla, jalla!”. Två av de äldsta samlade ihop stenar från en grusgång och började kasta sten på fönstren till de engelska radhusen en bit längre upp på gatan. Sedan sprang de som galningar uppför backen och de mindre barnen jublade.

Tänk ändå, vilken tur de hade. Att just de råkade få plats på den överfulla Enskedeskolan på gångavstånd hemifrån. För visst var det väl bara en slump att just de kom in, och inte de svenska villabarnen som blev hänvisade till den katastrofalt dåliga Hammarbyskolan?

Ibland har man tur och ibland har man otur. Det beror bara på vilket slags Enskedebarn man är.

Birgitta Sparf är utbildad socionom. Hon har varit verksam i 22 år i olika utanförskapsområden i Storstockholm. Nu egenföretagare och konsult inom socialtjänsten.