Jag har ett meddelande till alla svenska kulturarbetare: Ni behövs! Ni behövs mer än någonsin. Ni behöver visa vägen mot frihet och oberoende. Ni behöver visa människor i Sverige hur man agerar självständigt gentemot den politiska makten. När svensk kultur stelnar i grupptänkande och konformism är det dags för svenska kulturarbetare att ta sin konstnärliga frihet på allvar. Det handlar om er frihet.

Situationen är komplex. Den politiska makten säger sig vara radikal. Den talar om frihet och öppenhet. I våra nationella kulturpolitiska mål fastställs: “Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”. Det låter bra. Och det är bra. Därför är det förståeligt att svenskt kulturliv har anammat vår samtids ideologiska mantran om makt- och normkritik. Konsten ska stå fri i förhållande till tvingande normer. Men hur gör vi när normkritiken blir den nya normen? Hur gör vi när alla unisont förväntas bejaka begrepp som “mångfald” och “mångkultur”? Hur gör vi när kulturutövare inte vågar kritisera politiska slagord?

Myndigheten för kulturanalys kom nyligen med en rapport där man varnar för politisk styrning av svenskt kulturliv. Man skriver att de svenska myndigheter som finansierar stora delar av vårt kulturliv ägnar sig åt en målstyrning som påverkar den konstnärliga friheten negativt. Och man konstaterar att målstyrningen delvis härrör “från politisk styrning på statlig nivå”. För att ta ett exempel bland många noterar man att det så mäktiga Kulturrådet har i uppdrag att årligen “rapportera hur verksamheten bidrar till att uppfylla målen i Agenda 2030.” För att fullgöra sitt uppdrag ska alltså Kulturrådet rapportera till regeringen hur de resurser man fördelar till svenska kulturarbetare bidrar till att förverkliga en överstatlig och inte alls okontroversiell politisk målsättning…

Nej, kära kulturarbetare: Det är ingen högerkonspiratorisk fantasi att svenskt kulturliv styrs politiskt. Naturligtvis finns det plats för konstnärlig frihet också. Vi ska inte överdriva. Men det är ett faktum att ni, svenska kulturarbetare, medvetet eller omedvetet styrs mot att bejaka vad vi summariskt kan kalla ett vänsterideologiskt politiskt program som ni naturligtvis ska vara fria att fullständigt förkasta.

Kulturpolitik handlar om politik. Det handlar om kulturpolitiska mål och om regleringsbrev till myndigheter. Allt det går att förändra genom politiskt arbete. Men i er egenskap av kulturarbetare har ni också en annan möjlighet. Och det är att göra uppror. Det är att inte inordna er i flocken och att inte anpassa er efter politikers och tongivande kulturarbetares kommandon. Kasta av er det politiska oket. Låt förändringen komma underifrån. Låt förändringen komma från kulturen. Bli själva den förändring många av er vill se från våra politiker.

Jag vet att många kulturarbetare delar vänsterns samhällsanalys. Det är de i sin fulla rätt att göra. Jag tänker inte tala om för någon vad de ska tycka. Jag tycker ändå det kan vara på sin plats att fler inom svenskt kulturliv accepterar att alla inte tycker lika. Tolerans måste praktiseras även mot dem som inte bejakar feminism och mångkultur. Det finns andra sätt att vilja det goda och sträva mot det rätta än de som förespråkas av den politiska vänstern.

Men alla ni som tycker att det har blivit trångt i kulturlivet, alla ni som är trötta på feminism, normkritik, integration och mångkultur, sträck på er. Våga ta steget! Gör uppror mot makten! Gå emot flocken! Befria konsten! Befria kulturen!

Det är ett återkommande fenomen genom historien att dominerande tendenser inom ideologi och kultur skapar sina egna motreaktioner. Efter Upplysningen fick vi Romantiken. Så häng inte fast vid det gamla. Bli en del av ett nytt avantgarde. Gå före historien!

Och hur det ska gå till? Det får ni bestämma själva. Det kallas konstnärlig frihet.