Facebook var för några år sen ungefär vad Sveriges Television var på 70-talet; det enda media i sitt slag som existerade. Två tredjedelar av alla amerikaner över 12 år hängde på Facebook, antalet globala användare räknades i miljarder och det fanns i stort sett inga konkurrenter. Majoriteten av världens internetanvändare var inne på plattformen om inte dagligen så i varje fall någon gång i månaden.
Sån dominans ger förstås en ohygglig makt. Dels öppnar det dörren för påtryckningar; från regeringar, kommersiella intressen och diverse lobbygrupper, inom och utanför lagen. Dels erbjuder det en frestande möjlighet att styra världsopinionen, på ett sätt som få makthavare genom historien varit i närheten av. Många menar att Facebook spelade en nyckelroll i politiska skeenden som den arabiska våren, Rohingya-krisen i Myanmar, Obamas valseger och lanseringen av klimatkrisen, för att ta några exempel. Man kan fråga sig om PK-ismen fått samma genomslag i väst, om inte Facebook funnits.
Vad som gjorde Facebook så populärt var att Mark Zuckerberg 2006 fann en teknisk lösning som förverkligade en djupt mänsklig dröm. Att hela världen kommunicerar med varandra, utan att det kostar något och utan att censurerande myndigheter lägger näsan i blöt. Det är tveksamt om Zuckerberg hade såna frihetliga ambitioner, men själv tyckte jag plattformen var hyfsat ”fri” tills för några år sen, när Facebookvänner började klaga över censur, skuggbanning och att deras konton stängdes av för kortare eller längre tid. Även mina egna modesta inlägg förses ibland med irriterande ”varningstexter”.
Facebook förändrades på 15 år, från sinnebilden av yttrandefrihet till att själv bli en censurmyndighet. Under resans gång utvecklades sofistikerade verktyg för att spionera på oss. Facebook samlar uppgifter om allt möjligt; politiska sympatier, umgänge, uppehållsplats, fritidsintressen, musiksmak, sökhistorik eller konsumtionsvanor. Privata meddelanden scannas automatiskt. Facebook-appar som får tillgång till min personliga information, får också tillgång till mina Facebookvänners (vilket aktualiserades under den så kallade Cambridge analytics-affären). Enligt den här artikeln kan Facebook till och med kartlägga vad vi gör på andra webbsidor än deras egen, vilket (om man vill spetsa till det) låter som en hybrid av Pravda och Stasi.
2013 undertecknade dåvarande näringsminister Annie Lööf ett avtal med Facebook, enligt vilket mer än 100 miljoner av våra skattepengar skulle gå till bygget av nya serverhallar i Norrland. Dessutom fick företaget kraftigt subventionerade elpriser. Så här i efterhand kan det låta som en tveksam investering, då serverhallar ger få arbetstillfällen, genererar blygsamma skatteintäkter men förbrukar enorma mängder energi, vilket kan bli bekymmersamt när Sverige ska ersätta kärnkraften med vindkraft. Enda rimliga förklaringen jag kan komma på är att statsmakten (som var ungefär densamma under Reinfeldt som under Löfven) förväntar sig någon typ av gentjänst. Den censur och medborgarkontroll man själva inte kan utöva, på grund av grundläggande demokratiska principer, vill man outsourca till mediabolagen.
Men tiderna förändras. Idag är Facebook inte längre ensamma, även om man fortfarande är störst. På marknaden finns åtminstone ett dussin utmanare med liknande funktion och över en miljon användare. Toleransen för avvikande åsikter är generellt högre, liksom respekten för användarnas integritet. Nackdelen är att de i jämförelse med Facebook är relativt små, men i takt med att Facebook begränsar spridningen av åsikter dom inte gillar, får alternativen konkurrensfördelar. I media utmålas de ofta som propagandasajter för olika grad av högerextremism, nazism eller antisemitism. Tycker det är en orättvis beskrivning. Lägger man minimalt med resurser på censur, är det klart man lockar till sig användare som bannlysts från andra sociala plattformar, däribland extremister. Det är liksom yttrandefrihetens pris. Framför allt hittar man debattörer, som kanske också finns på Facebook men känner att de behöver en back-up eller vill kunna uttrycka sig friare. Här är några exempel jag själv provat:
Startades som en kopia av Facebook i S:t Petersburg 2006 av Pavel Durov, jämngammal med Mark Zuckerberg och även grundare av mediaappen Telegram. VK är den största Facebookliknande plattformen efter Facebook och har cirka 500 miljoner registrerade användare, de flesta i Ryssland och Östeuropa.
Grundad i USA 2005 och alltså snäppet äldre än Facebook. Lär ha runt 400 miljoner registrerade användare. Att man ändå hållit sig i marginalen kan bero på att man främjat aktivism mot ”etablissemanget”, både när den kommit från höger och från vänster. Ett bra exempel är aktionen för GameStop förra året, som utmanade spelreglerna på finansmarknaden.
En reklamfri plattform som profilerat sig som Facebook-utmanare. Utlovar hög integritet och minimal censur av åsikter. Startade 2016 i USA och har bland annat blivit populär i Hongkong under konflikten med Kina. Har ungefär 16 miljoner användare.
Amerikansk plattform grundad 2016. Har rykte om sig att stå långt till höger och nämns ofta i samma andetag som ”alt-right” eller ”white-supremacy”. Växte explosionsartat efter händelserna utanför Kapitoleum 2021, då den Trumpvänliga sajten Parler stängdes ner av techbolagen. Har ungefär fyra miljoner användare.
Grundades i USA 2018 och ökade stort under valrörelsen 2020, då den blev en samlingsplats för Trumpsidan. Med sina 20 miljoner användare var den tyvärr beroende av dataservrar kontrollerade av Amazon, som såg sig tvunget att stänga ner den för att ”rädda demokratin”. Har nu återuppstått, men det är oklart hur många följare den har.
Grundad i USA 2015. Marknadsför sig som den ”säkra” plattformen, där privata meddelanden krypteras och administratörer har minimal insyn i vad som skrivs. Är ganska populär Vietnam och Thailand, där trycket från myndigheterna kan vara hårt mot regimkritiker. Har ungefär tre miljoner användare.
DET GODA SAMHÄLLET 