Jag brukar vara den förste att skylla onda saker på politikernas dumma idéer och vanstyre. Men ibland slår det mig att mina och andras anklagelser mot politikerväldet kanske är orättvisa eftersom de utgår från att politikerna har personliga förmågor en bra bit över genomsnittet när det gäller sådant som intelligens, handlingskraft, beslutsamhet och de övriga krafter som behövs för ett gott ledarskap.

Ibland frågar jag personer i min bekantskapskrets, som definitivt har den sortens önskvärda egenskaper och som liksom jag gnäller på politiker, vad de själva skulle göra om de satt vid spakarna i Rosenbad. Det är aldrig någon som vet. De ser bara besvärade ut av frågan. Ibland föder berget en mus och de säger något om att, ja, man får väl börja med att stoppa invandringen. Sedan är det tyst.

Med detta vill jag antyda att det kanske inte är så konstigt att politikerna står handfallna inför Sveriges problem när även erkänt kompententa och samhällsintresserade medborgare också går bet på att presentera lösningar. Men hallå, säger du upprört, det är ju politikernas jobb att veta det där!

Jag håller med om att det i vår kultur finns ett aldrig ifrågasatt grundantagande av innebörd att folk som hamnar på valbar plats på valsedlar också begriper bättre än andra hur man organiserar ett skolväsende och hur man driver ett framgångsrikt invandringsprojekt. Livet har emellertid lärt mig att det inte ligger till på det sättet.

Livet har lärt mig att personer som hamnar på valbar plats på valsedlar brukar ha en enda gemensam kompetens nämligen att hamna på valbar plats på valsedlar. Det är inget själsanlag man ska förakta ty det tyder på en specialbegåvning som inte så många besitter. Att däremot föreställa sig att dessa särbegåvningar ovanpå detta unika personlighetsdrag också ska ha förmågan att styra landet är att begära för mycket.

Eller rättare sagt: det är att begära för mycket att tro att de som är vana att manövrera ett system också kan förnya det när det behöver förnyas. En person kan vara en fantastisk bilförare med kompetens att svänga både höger och vänster, gasa och bromsa, fickparkera och hålla hastighetsbegränsningarna. Men om systemet ska förnyas, till exempel att man ska bygga elbilar, har man inte nödvändigtvis någon nytta av en aldrig så tränad bilförare.

Jag tror att det ligger till på det viset överallt i svensk politik. Det går inte att hålla på som vanligt med skolpolitiken för resultaten blir bara sämre. Detsamma gäller alla de andra politikområdena. De tränade politiker som besitter de beslutande positionerna står bara och fumlar när de konfronteras med behovet att göra något annat än de övat på. Erfarna människor blir ofta motvalls när nymodigheter ska införas eftersom de lärt sig att gilla det som de tränat på. Skolpolitiker och skolbyråkrater som kanske jobbat hela livet utifrån premissen att barn lär sig bäst när de får lära sig själva utan påverkan av lärare blir rena motståndare när det blåser nya vindar som säger att goda lärare faktiskt behövs.

Därför har jag kommit fram till den bekymmersamma slutsatsen att dagens politiker är de sista vi kan förvänta oss komma med övertygande lösningar på problemen inom svensk politik. Däremot finns omkring 1 400 ICA-butiker i Sverige. Om en fjärdedel av dessa butiksinnehavare, handlingskraftigt, förnuftigt och verklighetsförankrat folk utan konstiga idéer och illusioner, kunde frigöra sig från den prickiga korven och slitet i mejeridisken och i stället ersätta dagens riksdagspersoner under en mandatperiod skulle rimliga förhoppningar kunna knoppas i Sverige.