Inte sällan talar man om vikten av att bottna, i att vara grundad, eller åtminstone att veta vad man talar om. Sådant låter sig enkelt sägas, men vad menar man egentligen med uttryck av det slaget? I en tid av en eskalerande mångfald av åsikter och tyckanden, av skilda värderingar, perspektiv och intressen, såväl ideologiska som kulturella och religiösa, ställs liksom den frågan på sin spets. Vad betyder det att bottna, att vara grundad, och att veta vad man talar om? 

Det rör sig till att börja med om uttryck som pekar ut någonting som mer bärande än annat. Botten, grund. Det ställs så att säga underförstått mot något mer flyktigt, mindre pålitligt, som kan gå förlorat, driva iväg, försvinna eller berövas sin mening och sitt värde. Ogrundat tal är kanske att likna vid tomt prat, vid prat som inte angår någon mer än på ett förvanskat eller falskt vis. Kanske är det värt att redan här påpeka, att detta ogrundade alltid står och faller med det grundade. Liksom lögn ingenting är utan sanningen, som lögn parasiterar på och använder för sina syften, är det ogrundade ingenting utan det återsken av verklighet som det grundade ger det. Ni får förlåta denna abstrakta inledning, men jag tror att den behövs för att förstå var vi befinner oss idag. Låt mig utveckla varför. 

Av vad som ovan sagts följer att allt verkligt bottnar. Att allt av värde för en människa är genuint grundat. Därför infinner sig den avgörande frågan: Vad gör att en människa erfar verklighet och värde? Vad är villkoren för sådana upplevelser, i motsats till de upplevelser som dels inte talar till henne, och dels är henne likgiltiga eller rent av främmande och fientliga? När vi talar ett språk vi inte behärskar, eller som vi lärt oss i vuxen ålder, inbillar vi oss gärna att vi talar det, att vi förstår vad som sägs i det, att vi i ett samtal med någon som till fullo behärskar det, och har det som sitt modersmål, kan möta denne andre. Vad vi inte gärna vill se, är att den andre inte sällan småler inom sig och ser på en med en ömkande blick, då han ju hör att man inte delar det universum som språket härbärgerar. Vi kanske bryter, talar kantigt, använder orden aningen fel, men framförallt befinner vi oss inte i den värld som utgör det språket. Jag minns en gång i Portugal, på en restaurang. En liten pojke envisades med att komma fram till mitt bord, förundrad över denne store och ljuse främling som var jag. Vid tredje gången tilltalade jag honom på ren portugisiska (jag är uppvuxen i det landet) – barnet skrek till, som om det sett ett monster, och sprang skräckslagen till sin mor; han fick inte ihop min apparition med språket. Språket är ditt. Eller inte överhuvudtaget. Vi talar endast modersmålet, allt annat är prat, om inte tomt, så ogrundat. Vi bottnar i modersmålet, där och endast där vet vi vad vi talar om. 

Att tala är med andra ord att tala sitt eget språk. Exemplen är otaliga på att ett barn som berövats modersmål inte blir människa. Man har funnit barn som levt sina första år instängda i en skrubb, eller isolerade i ett rum, utan någon som helst kontakt med andra människor. I ett andligt mörker, utan möten, utan moderns blick, utan gemensamma erfarenheter och intryck. Dessa barn lär sig aldrig ett språk, de förblir autistiska, slutna, stumma på en fundamental mänsklig nivå efter sin isolering och deprivation. Utan modersmålet saknas den dimension som alla med ett modersmål delar, vare sig de vill det eller inte. Att bottna är att vara, och att vara, att finnas till, i världen, bland oss andra, är att bottna. Att vara i världen, bland oss andra, är att äga sitt hem, ja mer än så, det är att vara sitt hem. Allt som är hemma, är. Livet – det mänskliga – är med andra ord ett boende. Allt boende förutsätter just ett hem, och det hemmet ges oss, av våra förfäder, av den kultur vi ärvt, som vi i samma mån som vi lärt oss den, inbjudits in i den, blivit och är. Ja, något annat finns inte. Detta kan låta reaktionärt, men epiteten förblir helt meningslösa, då vad som här påpekas är realiteter, eller snarare, själva förutsättningen för det verkliga som sådant. 

När Jesus i Matteusevangeliet talar i liknelser om människan, jämför han henne med en fågel. Liksom sparven saknar människan ett bo här på jorden. Den lilla fågeln flyger, är ständigt på väg, helst i himlen, där hennes vingar samtidigt ger och är hennes frihet. Hennes existens och liv. Modersmålet är människans vingar, modersmålet är hennes jord och himmel. I avsaknad av någonting annat, mer fast, blir vad hon äger desto viktigare att värna och vårda. Vi är som sparven ingenting utan våra förutsättningar och livsvillkor. Och dessa ting är inte begränsningar, inget hinder, inget påtvingat, socialt eller historiskt, de är våra vingar och vår himmel och jord. Liksom vår kropp är en borg, vilken är såväl sina gränser som ett slags församlande, utgör vårt modersmål såväl själva den luft vi andas som våra andliga lungor. Vi andas vårt språk. Allt annat är vid sidan om, mer eller mindre ogrundat och bottenlöst. 

Identiteten är med andra ord ingen lek. Kulturen – vårt gemensamma språk – är ingenting godtyckligt. Samhället, vår traderade gemenskap, är ingen lekstuga, inte heller är det någonting att politisera och experimentera med. De som slarvar med, eller avsiktligt nedmonterar, förvanskar och utplånar vad som är vårt, är fiender. De är fiender. Vi väljer inte vårt modersmål. Vi väljer inte heller att förlora det – det är inte ens möjligt. Men man kan beröva barnen deras enda språk och kulturen en framtid. Man kan separera barnen från deras föräldrar, från den enda värld som finns för dem att få: Vår värld. Allt annat är ogrundat, är flyktigt, förvanskat och falskt. Det allra mest verkliga, det enda verkliga, kan endast förstås i omsorg. I kärlek. Att älska är närhet, den närhet som endast det gemensamma kan ge. Att beröva barnet detta är den största synd en människa kan begå. ”Vi talar i den mån vi lyssnar”, skrev den tyske filosofen Heidegger, elegant formulerande ömsesidighetens väsen. Så länge vi har vårt modersmål, kan vi beröras, bli närvarande, och stiga in på scenen.  

Den största förlusten är att inte ens veta vad man förlorat. Att sakna själva förutsättningen för att känna saknad. Så länge en förlust går att uttrycka, finns hopp för vår jord. Att ha fått tillräckligt ger förmågan att uttrycka förlusten. Att uttrycka förlust är tecknet – eller ett av dem – på att man fått tillräckligt. Att man fått det nödvändiga. 

Ett modersmål. 

BILD: Skribentens fotografi.

Einar Askestad är skönlitterär författare.