Vilhelm Mobergs sista roman, “Din stund på jorden”, handlar om livets ändlighet, om tiden, om den oundvikliga döden. Bokens huvudperson anar att slutet är nära. Nu grämer han sig över att ha kompromissat med sina drömmar. Han fick sin stund på jorden. Vad gjorde han med den?

Men – och indirekt handlar Mobergs roman även om detta eftersom huvudpersonen har flyttat från Sverige och lever i exil i USA – våra liv utspelas inte bara i tiden utan även i rummet. Tid och rum: De två grundläggande dimensioner som skapar dynamik i tillvaron genom att möjliggöra rörelse och avstånd. Du har din stund på jorden, människa, men du har också din plats! Det finns en plats på jorden som är din, åtminstone om du har turen att höra hemma någonstans. Vad gör du med din plats på jorden?

Mycket har skrivits om tidens flykt som källa till existentiell ångest: tiden går och allt tar den med sig, tiden ger och tiden tar. Tiden tvingar oss också att välja: vi hinner inte med allt, vi måste välja och välja bort. Så vad ska vi välja? Hur ska vi leva? Vad ska vi göra med vår stund på jorden?

Det har inte uppmärksammats på samma sätt att vårt förhållande till rummet också kan bli en källa till existentiellt lidande. Det kan nämligen vara djupt plågsamt för människor att se sin egen plats på jorden förändras till oigenkännlighet.

Att ta en plats på jorden och göra den till sitt hem är att skapa en fast punkt i tillvaron. Man upprättar ett centrum. Man skapar en dynamik mellan hemma och borta, mellan trygghet och äventyr. Den fysiska omvärlden blir alltså något mer än en betydelselös geografi: det finns ett här och där. Och när vi är här på vår egen plats på jorden kan vi vara oss själva tillsammans med andra.

Men hur blir det med hemmahörigheten om vi inte längre känner oss hemma i vårt eget land? Hur blir det med tryggheten? Hur blir det med den där ordningen vi hade upprättat mellan här och där, mellan hemma och borta, mellan vi och dom, mellan trygghet och äventyr? Hur blir det med vår identitet, vår självbild, vårt varande som människor om vår kollektiva identitet inte längre får avgränsas och definieras? Och hur blir det med vår kollektiva gemenskap om vi inte längre kan känna igen oss i våra grannar?

Det finns ett existentiellt lidande idag i Sverige som är kopplat till de här frågorna. Vilka är vi svenskar egentligen om alla får vara svenskar? Vilket värde har vår kultur om den inte får skyddas och bevaras? Vilket värde har vår nationella identitet om den inte ens ska anses existera? Och varför behandlas vi så här? Är vi inte värda mer än så? Var har vi rätt att känna oss hemma? Var får vi ha vår fasta punkt i tillvaron? Var får vi vara oss själva på våra egna villkor?

Naturligtvis är det motstånd som gäller. Motstånd! Motstånd! Motstånd! Sverige är vår plats på jorden och ska så förbli. Sverige är vår hemmahörighet och vår trygghet. De som vill ta vår plats ifrån oss gör moraliskt fel även om de tror att de gör rätt. Några drivs av illvilja. Andra agerar på basis av dumsnällhet, hysteri och grupptänkande. Men de gör fel som sagt. Fel, fel, fel.

Sverige är vår mittpunkt. Sverige och vår svenska identitet är vår trygghet. Så ska det vara även i framtiden. Vad är alternativet?

BILD: Fotografi av skribenten.