Anders Leion skrev nyligen en blodisande artikel. Han sa två saker, dels att politiker liksom trollkarlar viftar med dukar så att publiken inte ska upptäcka deras tricks, dels att våra ledares konster är lika äkta som Joe Laberos och att de i själva verket står handfallna inför landets problem.

Låt mig särskilt uppmärksamma ordet ”handfallna”. I all sin enkelhet introducerar det en helt ny tolkning av den svenska situationen som jag tror tyvärr är mer verklighetsnära än de två mer etablerade tolkningarna.

Problemen är förstås de vanliga som alla numera talar om, alltså de invandringsrelaterade dilemmana, brottsligheten, otryggheten, försämrad utbildning, växande psykiska sjukdomar bland barn och så vidare (för att inte tala om de ekonomiska oväder som kanske väntar runt hörnet).

Den traditionella och rätt lugnande etablerade tolkningen är antingen att politikerna inte upptäckt problemen – ”vi har varit naiva” – och därför inte hunnit åtgärda dem eller också att det sitter fel partier vid spakarna och att om dessa bara byttes ut mot andra partier skulle hela det offentliga problemlösningsmaskineriet kunna vevas igång och Sverige återta sin färd på den rätta vägen. Denna tolkning är lugnande eftersom den utgår att det etablerade Sverige verkligen besitter verktyg och förmåga att ta itu med problemen bara våra ledare bestämmer sig.

Den andra visserligen ovanligare men ändå etablerade tolkningen är den som jag själv lutar åt nämligen att landets svårigheter är de obehagliga bieffekterna av att det förs politik som egentligen är inriktad på något helt annat än att lösa de problem som konfronterar folket. Politikerna gillar inte gängmord men de gillar den migrationspolitik som leder till gängmord. I sista hand drivs politiken av ett egennyttigt svärmiskt tänkande som kallas PK-ismen, en lära som kan verka välsinnad men egentligen är fanatisk. Det är som om man klonat Greta Thunberg och låtit klonerna besätta nationens mest betydande positioner, till och med ledningen för polisen.

(Det finns också en tredje, mer vildsint, tolkning som går ut på att politikerna av något perverst skäl som jag aldrig begripit faktiskt vill ha alla dessa allvarliga problem som drabbar landet, kanske för att djävlas med folket. Den berättelsen bygger nog på den ursprungligen religiösa eller i varje fall vidskepliga föreställningen att det måste finnas en ordnande vilja bakom allt som sker. Saker är aldrig vad de ser ut som utan resultatet av någon för det mesta ond makt eller kanske en gudomlig önskan typ att bestraffa människorna med digerdöden för deras synder.)

In på scenen kommer då Anders Leion med sin i sanning fasaväckande uppfattning att ingen av de normala teorierna stämmer. I stället beror Sveriges problem på att våra härskare står handfallna, råd- och hjälplösa, brydda, paffa och som fallna från skyarna. De vet inte vad de ska göra. De är helt enkelt clueless. Det enda de orkar med är några slappa viftningar med en trolleriduk för att försöka förvirra medborgarna ett tag till. Leion-teoremet säger nästan i klartext att det inte finns några lösningar.

Det enda man kan vara säker på att våra härskare till det yttersta kommer att försvara sina maktpositioner. Om exempelvis Anders Leion och jag, övertygade som vi är om att vi själva skulle kunna göra regeringens jobb mycket bättre än regeringen, gick till Rosenbad för att föreslå ett byte skulle vi inte ens komma förbi dörrvakten. Jag tror att det finns massor med människor som Anders Leion och jag som faktiskt skulle kunna göra ett bättre jobb än dagens politiker. Det beror på att vi vanliga medborgare inte har så många PK-istiska tvångstankar att lyda. Tänk vad polisen skulle kunna göra mycket nytta om den slapp gå på genuskurser.