Jag är mer radikal än många vilket betyder att mina instinkter manar mig att söka sanningar och lösningar djupare bland rötterna. Tyvärr är detta en ganska opraktisk läggning eftersom de flesta problem är sådana som de ser ut på ytan och därför inte kräver några utgrävningar.

De flesta jag träffar verkar vara överens med mig om att det finns något besvärande grundfel i Sverige och att framtiden ser besvärlig ut. Men jag är ganska säker på att det finns olika uppfattningar om hur grundfelet är beskaffat. Många har större förtröstan på det svenska systemet eller den etablerade ordningen än vad jag har. I min radikalism tror jag att en del rötter måste rivas ut.

Jag vill gärna höra hur andra beskriver grundfelet. Nu ska jag tala om vad jag själv tror att jag anser.

Jag vacklar mellan Marx och Hegel. Min inre Marx säger att landet styrs av en grupp människor – politikerna – som har andra mål än att låta det civila samhället, det vill säga folk i allmänhet, vara i fred och frodas efter förmåga. Politikerna har hybris i bemärkelsen att de tilltror sig kompetens att göra underverk och därför lägger sig i näst intill allt, till exempel vem som ska ha vårdnaden av barnen när människor skiljer sig, hur elevsammansättningen i skolorna ska se ut, vad människor ska få tycka om olika folkslag, med vilken teknik ekonomin ska drivas och vilka barn som ska få könskorrigerande kirurgi utan föräldrarnas vetskap.

Politikernas självöverskattning motsvaras av en underskattning av vanligt folk som inte anses klara sig utan det offentliga välfärdssystemets ständigt utökade omsorger. Det omsättningsmaximerande välfärdssystemet är ständigt engagerat för att hitta nya uppgifter för sin försörjning. Just nu är långtidscovid ett hett spår. Saknas det klienter till välfärdssystemet kan pålitliga, livslånga fall importeras från andra länder.

Det svenska maktskiktet består således av politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet inklusive administratörer och klienter samt av alla journalister som utvecklar och artikulerar systemets värdegrund och ideologi som är PK-ismen. Den övriga befolkningens uppgift är att med sina skatter finansiera detta maktskikt. Det finns, som i alla samhällssystem, en konflikt mellan dem som försörjer och dem som försörjs.

Så långt min inre Marx. Det är egentligen en optimistisk bild eftersom den leder till slutsatsen att Sverige behöver andra politiker vilket kan låta enkelt. Jag brukar skämtsamt föreslå att riksdagen borde besättas med ICA-handlare som normalt är förnuftigt folk med verklighetskontakt. Men hur den sortens demokratiska uppryckning ska gå till vet jag inte.

Min inre Hegel säger att alla välmenande och konstruktiva förslag, vare sig de är radikala eller inte, är fåfänga eftersom allt beror på den hos allmänheten rådande sinnesförfattningen. PK-ismen är inte bara en överhetsideologi vars teser är utvecklade vid fina amerikanska universitet och lokalanpassade efter svenska förhållanden av Dagens Nyheters kulturredaktion och Svenska kyrkan utan också en del av svenskens nedärvda hygglighet och solidaritet.

Här hör jag min inre Hegels maning: Det kommer aldrig att bli någon ändring förrän svenskarna begriper att deras gamla hygglighet och solidaritet inte stod på egna ben utan vilade på ett fundament av hårda och krävande värderingar som framhävde envars plikt att arbeta hårt, ta ansvar för sig själv och sina anhöriga, inte ligga det allmänna till last och att ständigt förbättra sig själv till sin egen och det övriga samhällets båtnad. Det där har vi glömt och därmed skurit bort de bärande delarna av den gamla svenska värdegrunden.

Vad tror du?