För att förstå svensk politik behövs varken kunskap eller möda. Det räcker att få upp ögonen för politikens och politikernas kungsväg: Tala om något annat samtidigt som ni låtsas angripa problemet! Det är samma trick som trollkarlen använder när han avleder åskådarens uppmärksamhet genom att t.ex. vifta med en duk, samtidigt som den andra handen utför det som skall döljas. 

Tricket används på alla områden, men särskilt ofta inom de områden där politikerna är särskilt handfallna.  

Ett sådant område är, förstås, invandringen. Visserligen har en viss, framtvingad, tillnyktring skett. Det är inte längre så många – men de finns förstås, samlade i Mp och C – som beskriver invandringen som något i huvudsak välsignelsebringande. När dessa entusiaster ändå ställs inför ett problem, skapat av invandringen, låtsas de lyssna och ta saken på allvar. De börjar omedelbart tala om integration. Varför? Därför att det är ofarligt. Ingen vet vad integration innebär eller hur den skall åstadkommas. Det blir bara den troendes hänvisning till att ”allt kommer att ordna sig på andra sidan”. Ett löfte om frälsning som aldrig synas. 

Ett annat område är skolan. Den fungerar så dåligt att de ansvariga sett sig tvungna att ljuga med hjälp av förvanskade mätningar. De flesta inser att också på detta område fungerar verksamheten mindre bra. De som ansvarar för skolan – och deras sympatisörer – vet däremot inte hur de skall få bättring till stånd. De viftar därför frenetiskt med trollkarlens duk: Problemen påstås vara orsakade av friskolornas vinstuttag. Man blundar för och förtiger att friskolornas tvärtom leder till genomgående  förbättringar av alla skolor i de kommuner där de är etablerade. 

Jag är ingen friskoleprofet. Jag anser att den skola jag gick i var överlägsen dagens i allt. Min fru, tiotalet år yngre, gick först i det gamla gymnasiet, därefter gjorde hon ett uppehåll för att sedan fortsätta, i den då genomförda nya skolformen: Allt hade förändrats direkt, till det sämre.   

Det är ändå inte möjligt att återgå till det dåtida, sammanhållna och enhetliga skolsystemet. Skolan har blivit för dålig. Den accepteras, till nöds, därför att friskolorna ger medelklassen möjlighet att fly till något bättre – tror de i alla fall.  

Också kriminalpolitiken består i huvudsak av viftningar med trollkarlens duk. Eftersom politiker och journalister tvingats inse att invandrare och deras barn är kraftigt överrepresenterade i kriminalstatistiken, bemöter man denna påtvungna kunskap med en gammal dukviftning: det beror på att invandrarna tvingats bebo utarmade områden, vilket gör dem fattiga och därför brottsbenägna. Denna kära bortförklaring håller de, och deras gamla kriminologer från 60-talet, krampaktigt fast vid, trots att väletablerad kunskap säger att arvet har större betydelse än miljön. (Se också här). 

Vilka förklaringar kan finnas till detta beteende? Det finns många, men den enklaste, den närmast till hands liggande, räcker långt. 

De är handfallna. De vet inte vad de skall göra. De har så länge viftat med duken i olika sammanhang att de också lyckats förleda synen på sina anhängare. Dessa tror till stor del på alla dessa bortförklaringar. Att nu byta politik och tala sanning skulle göra dessa besvikna och rådvilla. Risken är stor att de skulle byta parti eller i alla fall strunta i att rösta.   

Och framför allt: de skulle stöta sig med alla byråkrater och så kallade forskare som energiskt byggt upp dessa falska föreställningar. Dessa maktens tjänare och skapare är farliga. De är demokratins motsvarighet till diktaturernas hemliga polis. Dem angriper man inte ostraffat. 

Vad finns då för hjälp? Inget kommer att ske förrän en ordentlig kris, ett sammanbrott på något område tvingar sig fram. Det dröjer nog inte så länge.