PATRIK ENGELLAU: Den judiska frågan

Eftersom jag, utan att själv tillhöra det, i många krönikor dokumenterat min hyllning till det judiska folket (den här, som jag publicerade för snart sex år sedan är nog min favorit) tar jag mig rätten att hänsynsfullt ställa en fråga till judiska vänner som kanske tar sig illa vid även om jag tydligt visar mina sympatier. (Ibland blir det fel. En gång träffade jag en judisk dam som beklagade att hon var judinna. Det är väl bara att sluta, sa jag naivt. Jag trodde det var lättare att lämna judendomen än att komma in i den. Hon gillade inte detta resonemang utan förklarade att judendomen var en dom som drabbade flera generationer utan villkorliga frigivanden.)

Nästan alla judar jag känner har mycket starka politiska uppfattningar till förmån för asylinvandring till Sverige. På denna punkt verkar judar generellt vara särskilt politiskt korrekta. Det kan gå att förstå. Ett folk som under århundraden blivit förföljt och ständigt befunnit sig på flykt åtminstone någonstansifrån utvecklar rimligtvis en stark motvilja mot flyktingfientlighet. Jag skulle gissa att judar mer än någon annan grupp värnar om mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Med tanke på vad det judiska folket fått utstå i relativt modern tid är det ej heller märkvärdigt att judar vänder sig bort i avsky och fasa inför allt som på minsta sätt luktar nazism. Argumentet att det egentligen aldrig funnits någon stark nazistisk rörelse i Sverige och att de enstaka nazister som någon gång visar sina tyrrunor här i landet utgör en hjälplös spillra är det ingen som lyssnar på vilket också går att begripa. Ett folk som genom hela sin historia har fått lida av att antisemitismen plötsligt blossar upp ur marken där man förut inte anat någon allvarlig fara kan inte annat än utöva största tänkbara vaksamhet. En svartvitröd armbindel på en tonårig sverigedemokrat för tio år sedan kan faktiskt förvandlas till ett framtida brinnande hatiskt helvete. Det har skett förr. Själv oroar jag mig inte så mycket men det är inte mig nazisterna skulle jaga om de växte i styrka och antal.

Därmed har jag kommit fram till den judiska frågan, det vill säga den fråga jag tror att jag ställer till svenska judar men aldrig får något svar på som jag kan begripa, nämligen följande: Varför är ni inte mycket räddare för araberna (eller muslimerna) än för nazisterna?

Nu kanske någon invänder att min fråga saknar grund och därför inte förtjänar att ställas och än mindre besvaras eller att den i övrigt är så politiskt inkorrekt att jag borde skämmas eller att en sådan som undrar så okunnigt som jag borde förvisas från internet. Så kan det vara. Men jag undrar i alla fall.

Det kan inte ha undgått någon att det faktiskt existerande och ganska nya hotet mot judarna inte kommer från nazister eller sverigedemokrater utan från lokala muslimer. Det är risken att råka ut för vildsinta manliga muslimer som får troende malmöjudar att tveka att ta på sig kippan, inte rädslan för tyrrunefolket. Det finns till och med, förefaller det mig ibland, ett slags förlåtande attityd bland många judar gentemot muslimer som ligger långt från deras avståndstagande från exempelvis sverigedemokrater eller till och med moderater som sympatiserar med sverigedemokrater.

Existerar det här som jag pratar om eller är jag helt på villovägar? Kan det vara så att judar känner gentemot muslimer, exempelvis palestinier, ungefär som en genomsnittlig, politiskt korrekt svensk inför en hitflyttad somalier, nämligen en del ständigt bekräftad kulturell överlägsenhet, en del dåligt samvete av just detta skäl och en del skuld för – i alla fall påstådda – oförrätter som må ha blivit begångna mot offrens förfäder någon gång i tidernas begynnelse av juden respektive svensken?

Vem skulle en svensk judisk besökare helst vilja möta om han gick vilse i den mörka israeliska natten, en grupp marscherande svenska turister i vita skjortor och tyrrunefanor eller en avdelning hamas-sympatisörer i tonårsåldern?

Patrik Engellau