Förändringarna i vårt land har varit så snabba och omvälvande att jag personligen inte hunnit med att smälta dem. Låt mig ändå försöka ringa in vidden i det skedda, och om möjligt ge någon förklaring till att vi hamnat där vi är. 

Ett ärende tog mig till ett varuhus. Två barn klättrade upp i skyltfönstret och rev ned saker. Jag stod närmast och sade snällt att där skulle de inte vara. Bakom mig dök en man upp med orden: ”Det är mina barn, inte din sak.” ”Vuxenansvar”, sade jag. ”Håll avstånd”, sade han. 

Väl ute på gatan igen, rätt illa till mods, kom jag att tänka på Alexis de Tocqueville (1805 – 1859), den gamle aristokratiske franske tänkaren. Han levde sannerligen i omtumlande tider, med revolutioner, modernisering och demokratisering, där gamla kulturer och samhällsbyggen försvann över en natt, antingen genom inre eller yttre krafter. Napoleon – i högsta grad ett barn av sin tid – var inte enbart en krigsherre, han spred det revolutionäras radikalism över hela Europa, slog sönder gamla och mer lokala styrelseskick, för att införa ett mer centraliserat och av staten dominerat perspektiv. Tvärs igenom samhällskropparna; statsmakten som vi känner den hade sett världens ljus. Jag frågade mig, bland alla främlingar ute på gatan, vad en sådan övermakt gör med sina medborgare? Vad händer med en människa när staten tagit över i det närmaste hela verkligheten? 

Jag gick till stadsbiblioteket, tog en nummerlapp. En äldre utländsk kvinna log och tog emot mina frågor. De rörde en nobelpristagare och två berömda filosofer. Hon känner inte till dem. Vad värre är, hon talar inte svenska. Jag tilldelas ett litet papper, där jag skall skriva upp de namn jag frågat efter. Efter många om och men har jag de böcker jag vill ha, och stiger ut på gatan igen, rätt illa till mods. 

Vad återstår egentligen av en kultur, av en gemenskap, om dess medborgare inte ens talar modersmålet? 

På torget möts jag av ett gäng ungdomar, vars språk mer eller mindre består av gutturala läten. Tilltalet är hetsigt, och söker inget gensvar. Att själv tilltala dem vore behäftat med fara. Allt jag är – man, vit, svensk, medelålders, mm – är negativt definierat. Inte bara av dem, utan av den samtida offentligheten, ja av självaste den stat vi lever under. Hur är det överhuvudtaget möjligt? Åter tänker jag på Tocqueville:  

”Jag tror alltså, att det slags förtryck som hotar de demokratiska folken inte kommer att likna något tidigare i historien. /-/ Jag söker förgäves efter ett uttryck som exakt återger hela den bild jag gör mig av framtiden. /-/ Det är inte despotism eller tyranni, utan en oerhörd förmyndarmakt.” 

Tocquevilles idé är att den ”jämlikhet” som han historiskt ser växa fram (och som han tänker sig som ofrånkomlig) i själva verket hotar göra alla lika maktlösa. Staten utplånar det civila samhället, ja motröster och självständigheter som sådana, ty de enda som kan hota statens centraliserade makt är sammanslutningar av människor som den inte har i sin hand. Som individ är du oskadliggjord, paradoxalt genom att underkasta dig de rättigheter staten ”ger” dig. Du har blivit som en livegen, genom att låta ”majoriteten” bestämma vad som är rätt och fel, sant och osant. Vad får vi för individer, som underställt sig en lika formell som materialiserad maktapparat vars enda legitimitet är att den faller tillbaka på ”den allmänna opinionen”? Tocqueville leder tanken än längre, och pekar på den mekanism som i slutändan hotar undergräva hela samhällsbygget: 

”Det är i själva verket svårt att tänka sig hur människor som alldeles uppgivit vanan att styra sig själva, skulle kunna lyckas med uppgiften att utse de lämpligaste att styra samhället. Och man skall inte inbilla sig, att en frisint, energisk och klok regering någonsin kan framgå ur en omröstning bland ett folk av betjäntsjälar.” 

När allt politiserats, vilket statens inblandning på alla nivåer i människornas liv innebär, blir människan lika ihålig och platt som en politisk retorik eller en statlig nyhetssändning. För några år sedan fanns en gammal och älskad ek i Stockholm. Myndigheter beslutade att eken skulle bort. Folk gick man ur huse, poeter skrev dikter om den uråldriga eken, man bildade en ring runt trädet för att hindra sågmaskinerna. En natt forcerade sig polisen fram och eken fälldes. I det läget skriver kulturchefen på Aftonbladet en upprörd artikel. Varför, skriver hon, engagerar sig folk för en gammal ek? Vad med klasskampen? Som om den som inte bryr sig om en gammal ek bryr sig om någonting överhuvudtaget. Fast i det politiserade, i den centraliserade statsmaktens politiserade nät av lika ”goda” som tomma ord, får vi en människa som inte bottnar i någonting verkligt. Och massmedia tycks som gjort för sådana människor, liksom det politiska i sig. Det man saknar i sig självt, får man söka utanför sig själv, och ju tommare och osjälvständigare jaget blivit, desto större är behovet av publik och social bekräftelse. En slutsats som är allt för lätt att dra, är att ju mer politiserad en människa blir desto större politisk idiot blir hon. Vad hjälper alla möjliga och omöjliga mänskliga rättigheter om den centraliserade makten systematiskt våldför sig på den mest fundamentala ”rättigheten”, nämligen den att som människa och individ se sin vilja, integritet och värdighet respekterad? Vad är en ”jämlikhet” och ”demokrati” värd, som gör allt och alla till ett medel för det ena eller andra politiska och ekonomiska syftet?  

Vår finansminister – Magdalena Andersson – gick i dagarna återigen ut och förklarade att skatterna måste höjas, men bara för ”de rika”, inte för ”vanliga småsparare”. Vad är det för en slags jämlikhet? Tydligen är en del mer jämlika än andra och demokratin främst till för somliga. Vad är det för en demokrati som ständigt bestraffar och diskvalificerar de mest arbetsamma och driftiga, de som skapar välfärden för andra, arbetar hårdare och klarar sig utan statens ”subventioneringar” och ”vägledning”? Inte ens Tocqueville kunde ana att staten, när den väl utökat och uppnått total makt över samhället och gjort människorna till undersåtar och ingenting mer, osjälvständiga och svaga, att denna demokratiska stat vid sitt fullbordade förslavande skulle vända såväl folket som landets kultur ryggen och bokstavligen överge dem? 

På vägen hem genom parken ser jag fäder och mödrar stirrande in i sina mobiler medan barnen drar dem i skjortan eller apatiska står intill och säger ingenting. Jag påminns om mannen och hans två härjande barn i varuhuset. Uppenbarligen blev jag som ett hot mot honom, bara genom att tillrättavisa hans barn. Vad hände med människans mognad? Och med den naturliga auktoriteten? Allt mänskligt står och faller med självkänslan. Med den egna stoltheten, vars förutsättning är frihet och eget ansvar. Saknas sådant krymper människan, blir liten, ja en mänsklig dvärg. Paradoxalt nog lika gränslös som lättkränkt. 

Och barnen? Samtidigt krampaktigt omhuldade och övergivna av sina nära, växer de upp utan något fast att falla tillbaka på. 

Einar Askestad är skönlitterär författare.