Det känns som en brist i det demokratiska systemet att höga politiker som ställer till skada för sina huvudmän, det vill säga väljarna och medborgarna i övrigt, inte kan bestraffas för sina gärningar. Normalt får de bara en fin reträttpost som ambassadör eller motsvarande. Om de gjort bort sig ordentligt får de bara försvinna från offentligheten och slicka sina sår.

Hela konceptet att ledare som betros med så mycket makt som ledande politiker inte på något vis ska behöva ta personligt ansvar för sina beslut och åtgärder – utom möjligtvis att inte bli återvalda eller att bara slinka undan från den allmänna uppmärksamheten – stämmer inte med rättsmedvetandet, i varje fall inte med mitt rättsmedvetande. Borde de inte, åtminstone i grova fall, kunna utsättas för något slags påföljder?

På den här punkten tror jag att mitt relativt nymornade rättsmedvetande överensstämmer med det svenska folkets rättsmedvetande så som det avspeglas i lagarna. Brottsbalken är full med paragrafer om straff för folk som missbrukar ett förtroende. I 10 kap. 5 § står det exempelvis så här:

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år.  

Jag inser förstås att paragrafen inte är skriven med tanke på höga ministrar utan snarare på befattningshavare av typ lagårdsförmän men min inre söndagsskoleelev förstår inte varför det ska vara hårdare krav på lagårdsförmän än på politiker. (Jo, det förstår jag. Det beror på att det är politiker som stiftat lagarna.) I övrigt tycker jag beskrivningen stämmer precis på exempelvis Morgan Johansson. Han har på grund av förtroendeställning fått till uppgift att övervaka skötseln av exempelvis Migrationsverket med en budget på över tjugo miljarder kronor. (Troligen mer, men jag besvärar mig inte med att forska.) Det kan man kalla en ekonomisk angelägenhet.

Men har Morgan Johansson, som bara anförs som ett exempel, missbrukat sin förtroendeställning och därmed skadat huvudmannen, det vill säga medborgarna? Allt går rätt till enligt grundlagen men i övrigt är det en bedömningsfråga.

Hela invandringspolitiken får nog sägas representera att slags missbruk av förtroendeställning med tanke på att folkmajoriteten sedan många år har velat se åtstramningar som inte blivit av. Morgan Johanssons och det socialdemokratiska partiets dilemma är förstås att partiet självt nog skulle kunna tänka sig åtstramningar i enlighet med folkviljan men att regeringspartnern miljöpartiet då skulle börja krångla och säga upp samarbetet varvid regeringen skulle falla och socialdemokraterna troligen skulle förlora sin maktposition.

Detta är självklart och allmänt bekant men jag, som just nu intresserar mig för bestraffningar, ser det hela i ett särskilt ljus. För mig ser det ut som en muta. Det finns ett pactum turpe – skamlig överenskommelse – mellan miljöpartiet och socialdemokraterna som går ut på att miljöpartiet ger socialdemokraterna deras maktpositioner för att socialdemokraterna ska föra miljöpartistisk politik. Här kan man få lite ledning av BrB 10 kap. 5 a §:

Den som är arbetstagare eller utövar uppdrag och tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller uppdraget döms för tagande av muta till böter eller fängelse i högst två år.

Socialdemokraterna har godtagit en förmån, nämligen regeringsmakten, från miljöpartiet för att föra miljöpartistisk politik på ett antal punkter men nu talar jag bara om migrationspolitiken.

Frågan är dock om denna förmån ska anses otillbörlig. Det beror på hur cynisk man är. För en cynisk bedömare är regeringsmakten bara ett fint ord för ett stort antal fina jobb och kontroll över stora budgetar som kan användas för att gynna förtjänta partimedlemmar. (Man kan till exempel skicka folk på glassiga befattningar i FN med fullt betalt lön i ett antal år.) Hur många människor som direkt eller indirekt drar personlig nytta av att just socialdemokraterna har statsministerposten vet jag inte. Låter 5 000 stycken för mycket om man räknar alla pressansvariga och politiska sekreterare i hela den offentliga sektorn? Om dessa i genomsnitt kostar skattebetalarna två miljoner kronor om året i lön och övriga kostnader är regeringsinnehavet värt tio miljarder kronor. Observera att vi talar om en stor grupp människor som inte kan något annat än just politiken och inte skulle få så lätt att hitta ett jobb utanför stat och kommun och närstående försörjningsinrättningar. Politik handlar mer om försörjning av partifolk än om sådant som invandringsvolymer.

Jag inser att det är långsökt och troligen stötande att bara tänka tanken på att någon sorts bestraffning för vanskötsel av landet skulle kunna komma på fråga men insikten att även politiker har ett personligt ansvar för sina handlingar skulle nog ha en tillnyktrande effekt på nationen.