GUNNAR SANDELIN: SVT:s ”Öppet arkiv”: En spegling av kulturvänstern under 60 år

Ju mer jag tänker på varför det har gått åt skogen med Sverige, desto mer fastnar jag i kulturutbudets betydelse. Vi har fått en berättelse om oss själva och vårt land som under närmare 60 år ensidigt har kommit från vänster. Detta är, inbillar jag mig, grundbulten till att svenskarna utan nämnvärt motstånd har kunnat gå från en etnisk homogen befolkning till ett mångkulturellt samhälle med över två miljoner beviljade uppehållstillstånd sedan millennieskiftet.  

En fundamental orsak till förfallet är att det har saknats en ”kulturhöger”. Borgerligheten har sedan 60-talet lämnat det kulturella fältet till vänstern på walk over. Hade det samtidigt funnits en konservativ kraft som förmedlade vikten av att vara ett folk och en nation, där vi tillsammans har en gemensam historia, är jag övertygad om att vi inte hade gått samma självutplånande öde till mötes som vi har gjort fram tills idag. Med en motbild hade det offentliga rummet varit öppet för åsiktsbrytningar och inte kunnat domineras av alla dessa misstänkliggöranden, rasistanklagelser, fobistämplingar och brännmärkningar som vi oliktänkande har fått uthärda i årtionden.  

Redan 1971 skrev den brittiske journalisten och skandinaviska korrespondenten Roland Huntford i sin bok The New Totalitarians (Det Blinda Sverige) att det socialdemokratiska ledarskiktet under sitt långa regeringsinnehav ville kontrollera opinionen genom att bygga upp en public service i form av SR och SVT som skulle stå en bit till vänster om traditionell socialdemokrati. Genom en sådan påverkan på folket kunde sedan regeringen Palme radikalisera sin politik vänsterut, vilket främst skedde på den internationella arenan, dit en stor del av solidaritetsbegreppet kom att förflyttas. Särskilt tydligt blev detta när TV2 1969 startade med vad som skämtsamt men träffande, brukar anges som med ”ett halvt demonstrationståg” nyanställda (medan resten skulle ha marscherat in på Sida). 

Allt detta får en kontur om man orienterar sig i SVT Plays ”Öppet arkiv”, ett slags kulturskatt som visar vilket utbud det svenska folket har fått ta del av under mer än 60 år, i grova drag från televisionens barndom 1954 och fram till 2005. I arkivet från vår i särklass största opinionsbildare, underhållare och nyhetsförmedlare, finns cirka 1 200 programtitlar innehållande allt från korta nyhetsinslag till längre serier, humor, barnprogram och dokumentärer till allmänt beskådande för den som vill göra en tidsresa. 

Den största delen består av program som kan betecknas som neutrala. Det är mycket underhållning som Allsång på Skansen, Café Norrköping, Eurovision Song Contest, Pippi Långstrump, Här har du ditt liv etc. Rätt många program har en underton av socialdemokratiskt folkhemsbygge med vägen från Fattigsverige till allmän välfärd. Vilhelm Moberg skildrar svenskarnas öde. Bara ett fåtal program kan sägas ha en mer konservativ inriktning. Dessa handlar om kungahuset, Svenska flaggans dag samt en dokumentär om forskningsresanden, den nazivurmande Sven Hedin. 

Det som sticker ut är emellertid ett 30-tal program med vänsterprägel, allt ifrån Hasse & Tages humoristiska kritik av socialdemokratin i deras revyer från 60- och 70-talet, till rent aktivistiska inslag som den alternativa melodifestivalen 1975 med bland andra de närmast kommunistiska grupperna Nationalteatern och Nynningen. De förra återkommer i flera avsnitt i barnprogrammet ”Kåldolmar och kalsipper”. För barnen finns harmlösa Björnes Magasin sida vid sida med den vänsterinspirerade Kapten Zoom, där musiken till programmet utgavs på Oktoberförlaget, som ägdes av Sveriges Kommunistiska Parti (SKP).   

”Ex-kommunisten”, men numera ”antikapitalisten”, Mikael Wiehe har fått tre program för att framföra sin musik och sina tankar, filmaren Roy Andersson, liksom Wiehe Leninpristagare, porträtteras. Det gör också författarinnan Sara Lidman, en gång Sveriges ledande Vietnamaktivist. Författaren och socialisten PO Enquist, som sade ”Horhuset utrymt. Städning pågår.”, när Röda Khmererna intog Phnom Penh 1975, presenteras av sin åsiktskollega Henning Mankell. Vi får följa den socialdemokratiska agitatorn och pionjären August Palm, liksom arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson. Sedan blir det kravaller med kårhusockupationen 1968 och ockupationen av husen i kvarteret Mullvaden på Södermalm en bit in på 70-talet. 

”Vänsternarrativet” bytte omärkligt under resans gång ut ”solidariteten” med den revolutionärt motvilliga inhemska arbetarklassen och öppnade istället upp för mångkultur och massinvandring. Mångkulturen och islam får också sitt välvilliga bemötande, exempelvis i magasinet Mosaik (1987-2003) med aktivisten Alexandra Pascalidou som programledare och Glädjefest i moskén (eid-högtiden), Ramadan och Muslimsk fredagsbön. De traditionella könsrollerna ifrågasätts i Fogliga flickor, tuffa killar från 1966.  

Detta är bara ett nedslag i utbudet. Kulturen har traditionellt sett varit högerns fält, men är sedan länge är i vänsterns hand. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett begrepp som den radikale studentledaren Rudi Dutschke myntade 1967, har förverkligats. SVT marscherar fortfarande på och hyllar bland andra vänsterikonen Jan Guillou med två timslånga dokumentärer, stalinisten Sven Wollter med ett minnesprogram samt skildrar Expogrundaren Stieg Larssons liv i en serie. Snart finns väl alla i Öppet arkiv. 

Gunnar Sandelin