BITTE ASSARMO: Hälsingehambon med rötterna i gammal folktro

Hälsingehambon, som äger rum i juli varje år, är egentligen ingen gammal tradition – i alla fall inte i den nuvarande formen. Det började 1965, med TV-serien Landskapsleken, där Hälsingland anordnade en långdans. Nästan hundra par deltog i begivenheterna och idén blev så omtyckt att Hälsinglands Turistförening året därpå lanserade hälsingehambon, en dans som startade på Hårgaberget och som genomfördes i olika tapper för att slutligen avslutas på dansbanan på Stenegård.

På den vägen är det – åtminstone de år som inte hemsöks av ett kinesiskt virus Och det passar sig förstås alldeles utmärkt att anordna dans på Hårgaberget, det är ju därifrån den så kallade Hårgalegenden kommer. En legend som berättats i generationer, och som än idag inleder Hälsingehambons första etapp. Sägnen finns i flera varianter – här är en:

”En lördagsafton, då ungdomen i byn ej ens vid sabbatens inbrott avbröt sin yra dans, kom en främling till gillet, tog ledningen av dansen och föreslog till slut en slängdans eller ”slinker”. Dansen begynte: främlingen, som var ingen annan än ”den lede” själv, var förste man i kedjan, och sedan följde de unga hand i hand. Som en virvelvind bar det åstad genom alla rum ur gård i gård, in genom dörrar och ut genom fönster. Ingen förmådde slita sig lös, och en dräng, som i förtvivlan högg sin fällkniv in i en dörrpost för att hålla sig fast, fick hela armen avsliten. Allt vildare gick dansen över åker och äng upp till Hårgabergets spets, och där fortsattes den ej blott tills livet flytt ur de dansande, utan ända tills deras ben var uppslitna; ja, huvudskallarna fortfor sedan att hoppa, tills även de var förnötta. Därför är ännu i dag Hårgabergets topp slät som ett jämnslipat stengolv.”

En annan version har berättats av Hårgabonden Harald Olsson:

”Det är natten till storböndag (bönsöndag) och på logen i en av de grå timmergårdarna i den lilla byn nedanför Hårgaberget har traktens ungdomar samlats till dans. Glädjen står högt i tak när man dansar till tonerna av välkända spelmanslåtar. Men så träder plötsligt en ny spelman in, en främling. Han är klädd i en svart, fotsid rock och har en stor mörk hatt på huvudet och under hatten kan man skönja ett par brinnande ögon. När han sätter fiolen mot hakan ljuder helt nya toner i den lövade logen; han spelar en polska som ingen tidigare hört och medan han spelar mässar han:

– Här dansar den blå och här dansar den grå, men på Hårgaberget skall dansen stå.

Ungdomarna blir som förhäxade av de oemotståndliga tonerna från hans fiol och de dansar som aldrig förr. Och när de väl gett sig in i dansen kan de inte sluta. Och när spelmannen trädde ut från logen följde de honom i en ringlande långdans upp mot Hårgabergets topp.

Då fick en av de dansande männen skymta en bockfot under spelmannens fotsida rock. Han förstod då vem det var s om spelade – och att han måste bryta förtrollningen. Han drog sin kniv och högg in den ovanför dörren just som han var på väg ut från logen och lyckades, med stålets kraft, bryta djävulens förtrollning. Men dörren slog igen och hans arm slets av.

Uppe på berget hade Hin Håle nu satt sig i toppen på en tall, där han fortsatte att spela och spela. Och alla måste dansa. Ingen slapp undan.

När kyrkklockorna ringde till gudstjänst på söndagen dansades det fortfarande på Hårgabergets topp. Men nu var det bara skeletten kvar…”

Sägnen säger att man än idag kan se spåren efter den vilda dansen på Hårgabergets topp. Och om man är så modig att man vågar sig upp på Hårgabergets topp en stjärnklar natt i fullmånens sken kan man fortfarande höra musiken från Hin Håles fiol…

Hur det nu än ligger till med den saken är Hälsingehambon fortfarande en i högsta grad levande tradition med upp till tusen dansande par varje år. Och legenden om Hårgadansen och Hårgalåten är välkänd i hela Sverige. De äldsta uppteckningarna är från mitten av 1800-talet, men den muntliga sägnen är troligen mycket äldre än så. Och den bockfotade spelmannens medryckande låt – det är förstås Hårgalåten, det. En molltonad hambo som tillhör Sveriges mest kända folkvisor och som sannerligen kan få det att spritta i fötterna på vem som helst…

BILD: Djävulen leder bort en yngling, kalkmålning i Roslags-bros kyrkas kor.

Bitte Assarmo