Jag var ute och övningskörde häromkvällen med ung person som jag känner väl. Vi bor i Uppsala och åkte i väg någon mil utanför stan. Eftersom vi hade vår hund med oss bestämde vi oss för att stanna några minuter vid en sjö som ligger i närheten av den lilla orten Björklinge. Solen hade kommit tillbaka efter några dagars regnande. Luften var frisk. Naturen stod grön. Det var en afton i slutet av maj.

Så fort vi klev ur bilen hördes hög musik. “Antingen är det locals eller också är det invandrare” sa jag till mitt unga sällskap. För så brukar det ju vara: Spelar någon hög musik på en badstrand om kvällen är det antingen lokala ungdomar som kommit dit på mopeder och EPA-traktorer eller också är det grillande invandrare som spelar musik från sina hemländer.

Det var inga locals. Det var invandrare. Alla som befann sig på badplatsen var invandrare. Alla. De var kanske ett sextiotal individer. De flesta verkade vara araber. Musiken dånade högt och skoningslöst. Det gick inte att komma undan. Ett stort sällskap satt mitt på badplatsen och lät musiken dåna ut i den svenska sommarkvällen.

Jag tänker inte hymla om att det var djupt obehagligt. Det var uppenbart att inga svenskar befann sig på platsen av den anledningen att alla dessa invandrare hade hittat dit. Vi befann oss mitt i Uppland. Den nedåtgående solen lyste upp de skogbeklädda stränderna. Den svenska försommargrönskans rika dräkt lyste i sin vackraste prakt. Men svenskarna hade flytt fältet.

“Bla, bla, bla!” “Integration”, “segregation”, “gängkriminalitet”, “svaga skolresultat”, “klankulturer”, “bidragsfusk”, “de låga förväntningarnas rasism…” “Bla, bla, bla.” Ärligt talat: Jag orkar knappt längre läsa alla dessa artiklar (och jag har skrivit ett antal själv) om de problem som kommit med massinvandringen. Jag förstår att de måste skrivas. Jag förstår att många svenskar lever i förnekelse. Jag förstår att vi ropar för döva öron om vi tar i för mycket. Men ändå: Handlar inte allt detta egentligen om en enda sak? Vi vill att dessa människor åker hem.

Svårare än så är det inte. Visst kan vi klaga på gängkriminaliteten, segregationen och skolresultaten. Faktum kvarstår att det verkliga problemet är folkutbytet. Vi svenskar håller på att göra oss till flyktingar i vårt eget land. Jag accepterar det inte. Jag kommer aldrig acceptera det. Aldrig. Ett återvandringsprojekt är oundvikligt. Låt det ske under ordnade former. På sikt blir det bäst för alla.

Och jag är inte intresserad av någon ”integration”. Som vanligt tänker inte dumsnälla svenskar längre än vad näsan räcker. (Det är inte bara ett problem att människor inte vågar säga vad de tänker. Det är också ett problem att de inte vågar tänka vad de känner.) Vad skulle det betyda för vår tillvaro i vårt eget hemland om alla dessa människor som kommit hit från Mellanöstern och Afrika tog plats i våra myndigheter, i politiken, i media, i domarkåren? Hur skulle det gå med kompetensen, sakligheten och opartiskheten? Och hur skulle vi känna om dessa människor lämnade sina förorter och flyttade ut i villaområdena och i de röda stugorna på landet? Har vi tänkt på det? Har alla de som beklagar sig över segregationen tänkt på det? Leve segregationen! Den är vår enda chans.

Jag vill att dessa människor åker hem. Många av dem i alla fall. Sverige ska vara svenskarnas land. Sverige ska vara ett land där vi svenskar känner oss hemma. Det är en oproblematisk självklarhet. Det måste vara en av våra mest grundläggande mänskliga rättigheter att önska förbli oss själva i vår egen nationella och kulturella identitet. Den rätten kan inga perspektivlösa utopister ta ifrån oss. Det är inte vi som står för orättfärdigheten. Det är de andra: De som kräver att vi ska lämna vårt hem och vår hemmahörighet ifrån oss. Jag kommer aldrig acceptera det. Aldrig.

BILD: Fotografi av artikelförfattaren.