Tack för att du kommenterade min anmälan av din bok Den hotade demokratin. Du uppmärksammade två ideologier, dels PK-ismen, som du inte uttalade dig något särskilt om, dels den liberala demokratin, som du tyckte jag borde hylla mer emfatiskt än jag gör.

Låt mig försöka tydliggöra mina dubier mot den moderna liberala demokratiska ideologin i exempelvis det svenska liberalpartiets tappning. Sammanfattningsvis, menar jag, är den moderna liberalismen gravt infekterad av politiskt korrekt tänkande. Jag ska förklara hur och varför det, som jag ser det, blivit så.

Min och Karl Marx uppfattning – han var först; den äran ska ingen neka honom – är att alla politiska ideologier får sin styrka av att de är förankrade i något mäktigt socialt skikt vars intressen ideologin artikulerar. Till exempel var socialismen ursprungligen arbetarklassens ideologi och liberalismen – den gamla liberalismen före 1948 – medelklassens, borgerlighetens, de fria professionernas och företagarnas ideologi.

Det där med 1948 är viktigt. Då lanserades ett helt nytt tänkande i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. FN hade uppfunnit konceptet att människor skulle ha rätt att bli försörjda av andra och att statsmakterna skulle garantera att så skedde. Därmed var PK-ismen född fast det skulle ta några decennier innan den började göra väsen av sig.

Före 1948 hade det funnits mänskliga eller snarare medborgerliga rättigheter av typ äganderätt, yttrandefrihet och näringsfrihet, det vill säga rättigheter som individen åtnjöt utan att det nödvändigtvis behövde påverka någon annan medborgare. Men 1948 tillkom ytterligare en distinkt typ av rättighet som individen tilldelades av politikerna och som skulle finansieras av skattebetalarna, till exempel bostadsbidraget, socialbidraget och mångkulturstödet.

Underligt nog skiljer svenskan inte rent språkligt på dessa till sin konstruktion så olika rättigheter. Hos oss kallas båda två för mänskliga rättigheter medan engelskan delar in dem i entitlements, det vill säga nyskapade penningrättigheter, och rights, alltså traditionella liberala friheter. Även portugisiskan gör denna distinktion – benefícios respektive direitos – men hur det är med andra språk vet jag inte så noga.

Alla ideologier säger att de verkar för demokrati men deras recept för att koka ihop en bra demokrati varierar. Så här ser några av recepten ut:

Gammal liberalism: Demokrati = fria val + rights

Modern liberalism efter 1948: Demokrati = fria val + rights + entitlements

PK-ism: Demokrati = fria val + entitlements

Entitlements är PK-ismens livsluft. PK-ismens människosyn är att det är synd om människor eftersom de nästan utan undantag – undantagen skulle i så fall bara bestå av vita män – är offer i behov av offentliga insatser. Därför har de offentliga insatserna fullkomligt exploderat i de högt utvecklade västländerna sedan 1948. Det har motiverat politikerna att öka sin makt och lett till framväxten av en talrik grupp administratörer av det offentliga välfärdssystemet samt ett betydelsefullt socialt skikt av välfärdsklienter. Dessa tre grupper – politikerna, välfärdsadministratörerna samt klienterna – är PK-ismens sociala bas.

Dessa grupper värderar entitlements långt högre än rights eftersom grupperna på ett eller annat sätt försörjer sig på entitlements men inte på rights (till skillnad från en företagare som lever på näringsfriheten men inte på försörjningsstödet).

Du kan med rätta hävda, Olle, att ett parti som Liberalerna mycket väl skulle kunna vara lika benhårt som någonsin i sitt försvar för rights. Bara för att entitlements lanserats i stor skala måste man ju inte glömma bort rights.

Min kommentar till detta är erkänt vag. Men det verkar som om det i verkligheten, om än inte i teorin, finns ett slags rivalitet mellan entitlements och rights, lite som mellan AIK och Djurgården där det bär emot bland idrottsintresserade att hålla lika mycket på båda. I och för sig är detta kanske inte så konstigt eftersom det finns konflikter mellan entitlements och rights. Bostadsbidragen till Adam ska betalas av skattebetalaren Bertil vilket Bertil kanske tycker kränker hans äganderätt – något det ju på sätt och vis också kan sägas göra, framför allt i samhällen där entitlements uppgår till tiotals procent av BNP.

Under de senaste sjuttio åren, påstår jag, har de sociala grupperingar som gillar entitlements blivit allt starkare i alla avseenden än de som hellre värnar om rights. Google kan kränka yttrandefriheten utan att det blir några märkbara protester. Men tänk dig vilket anskri som skulle uppstå i nationen om Google i stället vägrat att betala sin bolagsskatt! Ändå är yttrandefriheten heligare än bolagsskatten bland annat genom att vara grundlagsskyddad.

Detta drama – kampen mellan anhängarna av entitlements respektive rights – utspelar sig enligt min tolkning i ditt eget parti, Liberalerna. Hör partiet till det gäng som aldrig tycks bekymra sig om rights men ständigt kräver nya entitlements, vänsterpartiet och miljöpartiet till exempel, eller är banden starkare med ett parti som moderaterna som goda dagar faktiskt kommer ihåg att det fanns något som hette äganderätt?

Jag gick igenom Liberalernas partistyrelse, ett tjugofemtal personer, för att se om det fanns någon som kunde sägas representera något annat än politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet (vilket är starka prediktorer för PK-ism). Kanske letade jag slarvigt men jag hittade inga aktiva lokförare, åkeriinnehavare, programmerare eller ICA-handlare i partistyrelsen. Däremot var det fullt med regionråd och kommundirektörer.