Nu ska regeringen ”pressa tillbaka” den organiserade brottsligheten. Igen. Ja, för det gör de ju hela tiden om de får säga det själva. I alla fall sedan verkligheten till sist nådde Rosenbad och det inte längre gick att brunsmeta varenda människa som varnade för den ökande kriminaliteten och det ökande våldet. In i det längsta var våra styrande ”naiva” (vilket på politikerspråk betyder att de är så goda att de också tror alla andra om gott) men nu tävlar de om vem som kan lägga pannan i djupast veck och låta mest ansvarsfull.

Mikael Damberg ligger i topp i tävlingen just nu. Hans rynkade panna syns i varenda nyhetsinslag och hans myndiga och förtroendeingivande stämma ljuder från både radio, TV och internetklipp. Han och hans kompetenta medarbetare rullar ut åtgärder så det står härliga till för att få bukt med kriminaliteten. Men vad hjälper det när de har helt fel fokus?

Regeringens arbete mot den ökande kriminaliteten (om det ens är ett arbete, det kan lika gärna vara en tom och innehållslös låtsasoffensiv inför valrörelsen) utgår från uppfattningen att de kriminella själva är offer. Gängkriminaliteten är, menar socialdemokraterna och deras stödhjul, i grund och botten en klassfråga som bottnar i orättvisa socioekonomiska omständigheter.

”Framförallt handlar det om de unga killarna och att de ska se att de har en chans i samhället. De flesta vill ju verkligen inte välja det kriminella livet” säger Mikael Damberg i en intervju i Aftonbladet.

Nej så klart inte. De vill säkert gå i skolan och förkovra sig och så småningom börja arbeta i en fabrik, eller starta en trevlig liten städfirma, och leva laglydigt och betala skatt som goda socialdemokrater. Jo tjena.

Alltså, tror Damberg verkligen själv på detta? De här ”unga killarna” i de påstått ”utsatta” områdena har haft exakt samma chans som alla andra och är således inte mer utsatta än andra grupper i samhället. De har tak över huvudet, mat på bordet och utbildningsmöjligheter.

De och deras familjer kan dessutom uppbära socialbidrag år efter år utan att det ställs samma krav på dem som på medborgare i ”vanliga” områden. Och det är inte bara socialbidragen som regnar över dessa ”utsatta” områdena där de stackars kriminella härjar fritt – här regnar det också statsbidrag av olika slag. Mer resurser till socialtjänst, skola och föreningsliv – allt på skattebetalarnas bekostnad. Till ingen nytta alls.

Lyssnar man på de kriminella själva, som bland annat får komma till tals i en ny dokumentärserie på TV4/C More, så har de överhuvudtaget ingen önskan att leva på det sätt som välmenande politiker och socialkoftor tror sig veta att de drömmer om. De kriminella, som enligt minister Damberg är offer, tjänade redan som tolvåringar mer pengar på en veckas kriminell verksamhet än en vanlig skötsam medborgare drar in på en månads arbete. Och det vill de fortsätta att göra. Mot suget efter snabba cash hjälper inga socialdemokratiska hittepå-värdegrunder.

Påståendet att det är ekonomiska klyftor som skapat gängkriminaliteten är alltså en myt. För medan stora ekonomiska klyftor förvisso kan bidra till vissa former av kriminalitet (det är klart att en människa som är så fattig att han eller hon inte ens har råd att äta sig mätt också kan frestas att stjäla mat) så är det helt andra mekanismer som styr gängkriminaliteten. Det handlar om girighet, lättja och sug efter snabba pengar. Samhället kan pytsa in hur mycket skattepengar som helst i den ekvationen utan att något förbättras – den enda signalen det ger är att de här dräggen kan fortsätta rättfärdiga sina kriminella handlingar med att de är ”utsatta”.

Det är de inte. I själva verket är vi andra som är utsatta. För de gängkriminellas girighet, för politikernas flathet och för en värdegrund som håller på att driva det här samhället över stupet med en sjuhelsikes fart.