Min medverkan som ombud för sakägare och närboende till ett planerat vindkraftsprojekt i mitten av maj 2021 ger en färsk bild av hur processen kring vindkraft fungerar. 

Mark- och miljödomstolen (MMD) i Nacka hade tagit sig till Karlstad för att under två dagar företa syn på plats. Förhandling skedde i tingsrättens lokaler vid stortorget i Karlstad och synen var på plats nordväst om Kristinehamn där Eolus Vind AB planerade initialt för 16 stycken 150 meter höga vindkraftverk men frågan gällde nu om de kan ändra till 13 stycken 200 meter höga verk på samma plats. 

Första gången det ansöktes om vindkraft i detta område var 2009 efter att kommunen 2008 i sin översiktsplan ritat in området på åsen väster om Markvattnet och Lövåssjön nordväst om Kristinehamn som lämpligt för vindkraftverk. Motståndet från grannarna kom snabbt. Processen är nu inne på sitt 13:e år vilket måste anses vara ovanligt lång tid. Nu väntar normalt ytterligare något år innan slutligt besked kommer. 

Men det kom något i mellan.  Kommunfullmäktige tog upp frågan och tillstyrkte höjningen av verken i slutet av april 2021 vilket innebär att det kommunala vetot inte utnyttjades. Strax innan protokollet skulle justeras upptäcktes att en av fullmäktigeledamöterna var jävig vid omröstningen. Frågan ska tas upp på nästa fullmäktigemöte. Nu, fem i tolv, har kommunen uppmärksammats på att försvaret sedan länge har ett lågflygningsområde ovan den sökta platsen för 13 verk vilket inte uppmärksammats av de beslutande i kommunen. 200 meter höga verk utgör ett hinder för flygövningar, speciellt lågflygning. Ingen vill väl vara försumlig med fakta och kanske stå som ansvarig för en framtida flygkatastrof. Eolus däremot har inga betänkligheter kring denna påtagliga risk.   

Vid synen på plats uppvisades en lekplats för tjäder och en ny inventering ska göras. Fåglar är i allmänhet ett hinder för vindkraft. En ny dom från EU-domstolen kom i mars som skärper försiktigheten och hänsynen gällande fågel- och djurarter och klargör att förbuden mot påverkan på arter i art- och habitatdirektivet avser varje individ av en art. Huvudsyftet med direktivet är att skydda den biologiska mångfalden. 

Vidare framkom under förhandlingen att området är olämpligt för vindkraft då det finns andra värden som är svåra för en sökande och beslutsfattare att bortse ifrån. Sakägarna påpekade att sökanden gjort en bristfällig miljökonsekvensbeskrivning (MKB) genom att inte pricka av de krav som finns i miljöbalken för att en MKB ska få godkänt. Länsstyrelsen har trots detta godkänt MKB. 

Mellan två av verken finns ett naturreservat vars syften är tydliga. Denna ansökan inkräktar inte bara på djur och växter utan även på den upplevelsen som en besökare förväntar sig i ett naturskönt område. Enbart ljudet från verken kommer i reservatet att uppgå till över 50 dB vilket är långt över de 40 dB som är villkorat vid bostäder. Någon beskrivning över hur man i detalj beräknat ljudutbredningen i omgivningen finns inte. Någon ekologisk kompensation är sökanden inte intresserad av att medverka till. Inte heller någon kompensation till någon eller något annat som drabbas.  

Miljöbalken villkorar även att den som söker måste besitta ett visst mått av kunskap för att vara trovärdig. Bolagets enda bevis för sin kunskap presenteras på en rad: Vi har byggt över 400 verk sedan start. 

Det är märkligt att det gått så långt att ett bolag tror att bara för att man byggt ett visst antal verk i stort sett kan skicka in vilka handlingar som helst. Den förhärskande tron hos sökanden är att ansökan kommer att gå igenom bara det ser bra ut eftersom beslutsfattare på alla nivåer vill främja förnybar energi i allmänhet och vindkraft i synnerhet. MMD uppmärksammades av sakägarna på att det inte räcker med trovärdighet, handlingar och fakta i målet måste även ha hög tillförlitlighet.   

Som sakägarnas yrkande nummer ett finns att hela tillståndet ska återkallas då sökanden inte redovisat alla fakta och man gjort felaktiga beräkningar. I Miljöbalken 24 kap 3 § står att ett tillstånd får återkallas om den som sökt tillståndet vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet. Sakägarna menar att det finns omständigheter som ger grund för återkallande. 

Den huvudsakliga frågan vid synen var om en ändring från 150 m till 200 m ger sökanden rätt att bara söka om tillstånd för höjningen. Lagen ger nämligen rätt att ansöka om ändringstillstånd för den del av ett projekt som bara rör ändringen i en verksamhet. Man ska inte behöva ompröva hela verksamheten en gång till. Eolus hävdar att det bara rör sig om en ändring av höjden, inget annat som har någon påverkan eller är av betydelse. Ärendet har varit upp i MMD en gång tidigare och då menade MMD att en höjning från 150 m till 200 m, alltså +33 procent, var avsevärd. Sakägarna menar att höjningen påverkar mer än vad Eolus vill berätta. Det är en rad saker som ändras när höjden ändras. Man vill dessutom förlänga rotorbladen. Med fakta från Eolus ansökningshandlingar kan man räkna fram vad som kommer att påverkas. Eolus har underlåtit att, och i strid med miljöbalken, berätta konsekvenserna av en höjning och med vilka procentsatser som de ingående delarna ökar när man nyter från 150 till 200 meters verk. Med enkel matematik räknade sakägarna ut följande: 

Svepytan, den yta som rotorbladen rör sig inom, ökar med 85 procent. Ljudet från verket kommer att öka med knappt 70 procent, skuggning på marken i och med högre höjd och längre rotorblad ca 120 procent, hinderbelysningen ökar med 100 procent (från lugna rött blinkande till snabbt vitt då verken går över 150 meter, transportstyrelsens krav), kemikalieutsläpp ökar med 100 procent (vittring av plaster från rotorbladen) eftersom dessa inte var med alls i sökandens handlingar, synbargeten från närområdet med ca 120 procent, påverkan på jakt, fiske rekreation och turism med 120 procent då ljud och skuggor ökar, rotorspetshastighet med 13 procent (från 340 till 390 km/h), riskavståndet för olyckor ökar med 37procent (räkans ut med trafikverkets formel (rotordiameter x tornhöjden) x 1,5), riskområde för fåglar och fladdermöss ökar med 120 procent, anläggningsytorna (där man står och jobbar på marken) ökar med 56 procent, fundamentsstorlek ökar med 57procent (större verk kräver kraftigare förankring) och själva tornet blir kraftigare samt den kabel som ska läggas i marken ökar då mängden el från verken ökar. Av allt detta har Eolus bara redovisat höjningen vilket är ett brott mot miljöbalken då man som sökande ska redovisa allt och inte undanhålla eller vilseleda någon som ingår i processen. Detta är en del av den strategi från Eolus som har resulterat i att bolagets aktie ökat från 20 till knappt 200 kronor på några få år.   

Lärdomen från dessa två dagar och ett tydligt budskap till domstolen var att man kan inte blint lita på dem som söker för att etablera vindkraftverk. Den praxis som arbetats fram under många år hos kommuner, länsstyrelser, miljöprövningsdelegationer, vägledande myndigheter som Energimyndigheten och Naturvårdsverket och landets mark- och miljödomstolar är direkt rättsosäker för dem som drabbas, de närboende, verksamhetsutövare i området, besökare, naturen med sin biologiska mångfald och det landskap vars värden av olika slag påverkas negativt. 

Det måste bli en annan ordning och en ny praxis måste se dagens ljus. Inte minst måste politikerna i riksdagen uppmärksammas på de missförhållanden som visar sig från verkligheten, på landsbygden runt om i hela landet. Där har vi alla en skyldighet att förbättra i landsbygdsfrågor. Landsbygden, den plats där vår föda produceras och där vi hämtar kraft och återhämtning via rekreation, tystnad och lugn. 

En annan märklig ordning som uppmärksammats på senare tid av advokater är frågan om skadestånd vid vindkraftsanläggningar. Ett skadestånd ska hanteras av mark- och miljödomstolarna, d.v.s. samma domstol som medverkat till att vindkraftverken kom på plats. Utgången av en sådan process är given på förhand eftersom domstolen inte kan underkänna sig själva. Denna rättsordning tycks inte bekymra någon i ledande ställning. Det bästa vore om en annan domstol, skild från mark-och miljödomstolarna, tog sig an dessa skadeståndsärenden. 

Riksdagen och rättsvårdande myndigheter har en hel del att jobba på.  

Henrik Wachtmeister är lantmästare vid Sveriges Lantbruksuniversitet 1983, gift, 4 barn. Bor sedan 2018 i Höganäs, pensionär. Har varit engagerad i många föreningar samt som kommunrevisor, nämndeman vid Hovrätten i Malmö, ledamot av polisnämnden i Helsingborg, VD för Knutstorps Gård och nu vice ordförande i Föreningen Svenskt Landskapsskydd, landskapsskydd.se.