Sex socialdemokrater, varav en finansminister och två kommunstyrelseordföranden, har skrivit en principiellt viktig debattartikel i Dagens Nyheter (bakom betalvägg). Artikeln är viktig eftersom den visar hur de mest avancerade hjärnorna i det svenska politikerväldets kärna faktiskt tänker. De tänker som man skulle föreställa sig att herrarna till ett ungefär sjuttiofemårigt praktiskt taget obrutet nationellt maktinnehav kan förväntas tänka.

För det första vill de ta sig äran över allt som nationen är stolt för:

Grunden för alla starka samhällen är jämlikhet. Genom en generell välfärd, breda trygghetssystem och en stark fack­föreningsrörelse har vi social­demokrater byggt Sverige till att bli ett av världens mest jämlika länder.

Politikerväldets, särskilt socialdemokraternas, kontroll över tänkandet i vårt land blir så mycket tydligare om man föreställer sig följande alternativa och sannare berättelse om Sveriges framgångar:

Grunden för alla starka samhällen är medborgarnas duglighet. Genom ansvarskänsla, hårt arbete, omsorg om våra nära och kära samt driftighet och pliktkänsla gentemot gemenskapen har vi medelklassare byggt Sverige till att en gång bli ett av världens mest trygga och framgångsrika länder.

Men det har kommit en orm i paradiset, förklarar finansministern och hennes medförfattare, nämligen ökade inkomstklyftor: ”…de senaste årtiondena har inkomstklyftorna ökat i Sverige… Att ojämlikheten ökat beror framför allt på att kapitalinkomsterna har ökat i toppen… Parallellt med detta har ett systemskifte skett inom välfärden med privatiseringar och vinstjakt som riskerar att urholka välfärdens omfördelande kraft”.

En alternativ och sannare berättelse skulle framhålla de uppenbara skador som orsakats landet av att politikerväldet envist och oemotståndligt lyckats flytta fram sina positioner på medelklassens och det civila samhällets bekostnad och på så vis marinerat nationen i ett skadligt politiskt korrekt tänkande.

”Under pandemin har det blivit uppenbart för allt fler att välfärden står inför stora utmaningar. Framför allt visade sig äldreomsorgen inte vara tillräckligt rustad”, förklarar den socialdemokratiska arbetsgruppen, och därför ”kommer det att krävas mer resurser”, till exempel en skatt på miljonärer. Va?

Var det penningbrist, särskilt otillräcklig miljonärsskatt, som orsakade dödligheten inom äldreomsorgen? De största felen, vad jag begripit, var att man på hemmen inte införde så kallad kohortvård, det vill säga isolerade de smittade med egen personal, och inte köpte syrgas för sjuka med andnöd. Detta handlar inte om pengar utan om elementär handlingskraft och medborgerlig initiativförmåga, just sådant som förtvinar när politikerna ska styra allt.

I själva verket är artikeln ett uttryck för politikerväldets (och de flesta andra makthavares) instinktbaserade och alltid likalydande analys av innebörd att vad som än händer är rätt lösning att makthavare får mer makt. För finansministern och hennes grupp är det givet att samhället skadas när de själva får mindre att säga till om exempelvis genom ”breda skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar”. I stället kan samtliga samhälleliga problem lösas genom att politikerna får ökade skatteintäkter och mer makt exempelvis just genom miljonärsskatt och ”en bredare översyn av skattesystemet för att stärka principen om skatt efter bärkraft”.

”Samtliga” samhälleliga problem kan grejas genom mer makt till politiker? Det verkar så:

Att minska klyftorna mellan människor är dessutom grundläggande för att kunna lösa i stort sett alla andra problem vårt samhälle står inför, vare sig det handlar om kriminalitet, tillväxt, folkhälsa, integration eller klimatomställning.

Beror exempelvis den i en europeisk jämförelse unika svenska ökningen av skjutmord på att politikerna under några årtionden inte hunnit med att höja skatterna i tillräcklig takt? Själv kan jag inte ta människor som presenterar sådana resonemang på allvar. Kan de själva göra det? Vi medborgare suckar och skakar bekymrat på huvudet.

Men en mening i de sex samhällstänkarnas artikel förefaller mig klok:

De förslag på reformer som arbetsgruppen presenterar pekar ut en tydlig riktning men än viktigare är att fler lyfter blicken och frågar sig vilket samhälle de vill ha.

Jag lyfter blicken och svarar: Ja, arbetsgruppen pekar ut en tydlig riktning och nej, det samhället vill vi inte ha.