Brottsförebyggande rådet har just kommit med en rapport om dödligt skjutvapenvåld där det förklaras att antalet ihjälskjutna per miljon invånare ökar i Sverige till skillnad från i det övriga Europa och 2019 låg på fyra döda i Sverige mot i genomsnitt en ihjälskjuten i övriga europeiska länder. Vidare förklaras att Brå inte vet vad detta beror på.

Att Brå inte kan förklara denna utveckling kan man inte kritisera myndigheten för eftersom ingen kan förklara sociala skeenden. Vi kan ju inte ens förklara varför Sverige gick från fattigdom till rikedom under förra århundradet. Uppfattningar som påstås vara förklaringar till exempelvis ökad brottslighet är bara uttryck för envars av brottsligheten oberoende politiska läggning. PK-ister kommer ofta fram till att brottsligheten beror på att det inte gjorts tillräckligt med sociala insatser i så kallat eftersatta områden, andra nöjer sig med att föreslå att brottslingar ska låsas in så länge som möjligt för att hållas borta från hederligt folk. Brå själv kommer med en trevande hypotes som bara omformulerar bristen på förståelse: ”En rimlig slutsats är att ökningen i Sverige kan handla om en särskild gruppdynamik i den kriminella miljön, där skjutningar utlöser varandra.”

Därför kan inte heller jag identifiera någon förklaring eller peka ut någon lösning. Däremot kan jag känna igen förklaringar som inte är några förklaringar. För den som letar efter icke-förklaringar är Dagens Nyheters ledarredaktion ofta en guldgruva. Så här skriver tidningen:

Borgerliga och socialdemokratiskt ledda regeringar försummade polisen och andra delar av rättskedjan. Nu tävlar höger och vänster i politiken om att vara den kraft som föreslår störst förstärkningar.

Det är välkommet. Gängkriminalitetens utveckling i Sverige måste föranleda motsvarande uppdatering av polisens resurser och verktyg.

För att vända utvecklingen krävs dock betydligt mer än så. Inte minst måste trygghet och möjligheter skapas i utanförskapsområdena. Fler poliser på plats, definitivt, och gärna i samarbete med andra lokala aktörer – kommun, näringsliv och civilsamhällsorganisationer.

Men för att se till att de unga män – ofta bara pojkar – som snärjs av gängen inte fastnar i kriminalitet krävs också satsningar på skola och på att skapa jobb, så att det är tydligt att det finns en annan framtid än den gängen erbjuder.

Jag har som sagt ingen djupare förståelse av det här problemområdet än någon annan. Den så kallade förståelsen är för alla helt driven av intuition och instinkt. Min instinkt säger mig att Dagens Nyheters resonemang är precis detsamma som det välfärdsindustriella komplexet artikulerat i decennier utan att åstadkomma annat än expansion för sig själv och allt vidlyftigare sociala projekt som inte haft någon mätbar positiv effekt på det utfall man velat påverka, exempelvis antalet dödsskjutna per million och år.

De normalt föreslagna lösningarna, inte minst i DN, handlar mer om omhändertagandeapparatens väl än om de problem medborgarna oroar sig över. Min inre Hercule Poirot, det vill säga min forensiska intuition, blir misstänksam över verbens passivformer i DN:s ledartext. ”Inte minst måste trygghet och möjligheter skapas i utanförskapsområdena.” Skapas? Hur ska det gå till? Kan det vara något annat än ett illa dolt förslag att det välfärdsindustriella komplexet ska få större anslag? Det ”krävs också satsningar på skola och på att skapa jobb”. Vem är det som ska skapa jobb? Det finns inget subjekt i meningen. I stället presenteras ett passivt verb: ”krävs”. Då vet man att det handlar om ökade anslag till Arbetsförmedlingen och kanske nykonstruerade sysselsättningsformer som i bästa fall håller folk borta från arbetslöshetsstatistiken. Ledaren slutar i samma anda: ”För att på allvar få bukt med det dödliga våldet måste gängen besegras.” I hur många decennier har vi inte fått passiva verb i stället för trovärdiga lösningar presenterade för oss av landets härskare?

Staten kan inte skapa jobb. Den kan trycka pengar och dela ut lön men det är inte ett riktigt jobb annat än möjligen för den statstjänsteman som administrerar ruljangsen. Jobb skapas av de arbetslösa själva genom att de skaffar sig kunskaper, tar av sig mössan och artigt söker jobb. Det är en himmelsvid skillnad mellan de passiva verbens attityd och den mentalitet som kanske skulle kunna få upp nationen på banan igen. Återigen kommer jag fram till att ledarskapet bör sluta tänka på rättigheter för offer och i stället predika om plikter för arbetsföra människor.