Politiken är mer polariserad än någonsin under min livstid, men det finns i alla fall en sak vi är överens om. Från höger till vänster, från Vänsterpartiet till Alternativ för Sverige, från Gudrun Schyman till Paolo Roberto tycker alla att demokrati är något bra.  

Jag gissar att åsikten delas av långt fler än 90 procent av väljarkåren, så vad bråkar vi om egentligen? Själv har jag bara stött på en handfull personer som öppet vurmat för diktatur. Men man börjar förstås undra, när till och med det nybildade islamska partiet Nyans ”kämpar för demokrati”. Liksom Folkrepubliken Kina om man får tro deras ambassadör, när han låter sig intervjuas i SvT (20 minuter in i programmet). 

Uppenbarligen finns minst två definitioner i omlopp, av vad demokrati egentligen innebär. Bägge säger sig förespråka bästa möjliga styrelseform, för största möjliga antal människor. Jag skulle vilja sammanfatta dem såhär: 

Definition 1 

Demokrati innebär fri etableringsrätt för partier, åsikter, media, religioner, samlevnadsformer etc. Alla vuxna människor tillåts välja det alternativ dom tycker är bäst, utan risk för repressalier. Karl Popper gör ett viktigt tillägg, när han påpekar att främsta kriteriet för demokrati är att ett befintligt styrelseskick, med fredliga medel kan bytas ut mot ett annat. 

Definition 2 

Den här definitionen utgår från att det finns demokratiska värderingar och odemokratiska värderingar. (Vem som avgör vad som är vad är förstås en knäckfråga, men vi lämnar den tills vidare). Ansvarskännande politiker tycker därför de gör en demokratisk gärning om de hindrar medborgarna från att ta del av den ”odemokratiska” sidan. Det finns heller inget egenvärde i att erbjuda så många valmöjligheter som möjligt, eftersom demokratins övergripande mål är att skapa ett rättvist samhälle för alla. 

För ungefär ett halvsekel sedan löpte bokstavligt talat en järnridå mellan de här två uppfattningarna. De kommunistiska kretsar jag sporadiskt kom i kontakt med menade att de representerade en ”högre” form av demokrati, medan västvärlden i praktiken var en diktatur eftersom man lämnade fältet fritt för marknadskrafterna att manipulera folket. För att lyfta fjällen från arbetarklassens ögon var man tvungen att ge dem korrekt information, byggd på en korrekt klassanalys. Hur skulle människor någonsin kunna bli fria om de dagligen matades med lögner från kapitalistisk media? 

Så kom 1989 och västvärlden utropades till segrare i Kalla kriget, under USA:s ledning. Hela den fria världen hurrade. Den sortens ”demokrati” som odlades i kommunistiska celler förvisades till historiens skräphög. Eller smög sig in i de politiska ungdomsförbunden, där den levde vidare under demokratisk täckmantel. Sovjetunionens nederlag var så monumentalt, att vi knappt lade märke till att det kanske viktigaste kriget (det ideologiska) slutade ungefär oavgjort. 

Många har grubblat över PK-ismens ursprung. Den verkar inte ha särskilt mycket att göra med kommunismen, när det kommer till kritan.  

• Arbetarklassen har bytts ut mot en brokig skara ”underprivilegierade”, allt från rasifierade invandrare till könsstympade transpersoner. 
• Det klasslösa samhället har ersatts av ”Det hållbara samhället”. 
• Den korrekta klassanalysen har bytts mot den korrekta ”Värdegrunden”. 
• Fienden är inte längre de jättelika multinationella företagen, utan det som tidigare kallades ”folket”. 

• Det överordnade målet verkar inte längre vara att frigöra mänskligheten, utan att rädda ”Jorden”.  
• Listan kan göras längre… 

En del saker har man i alla fall gemensamt. Till exempel synen på demokrati, vilket ibland gör debatten lite komisk. Det var för att ”rädda demokratin” som Stefan Löfvén krävde att ett demokratiskt parti med 20 procent av väljarna bakom sig, ska hållas borta från allt politiskt inflytande. Det var för att ”rädda demokratin” som de stora techbolagen krossade den uppkäftiga sajten Parler, eftersom den tillät USA:s president att uttrycka sig offentligt. 

En annan gemensam tankefigur är att vägen till slutmålet måste passera över ett stadium, där det är svårt att förlita sig på folks frivillighet. Enligt PK-ismen står vi inför gigantiska utmaningar. För att Agenda 2030 ska kunna genomföras fullt ut, för att alla ska bli vaccinerade, för att nationsgränserna ska öppnas, främlingsfientligheten upphöra, klimatmålen uppnås och koldioxiden förvisas från jordens yta krävs lagar som begränsar människors frihet. Det kan gälla rörelsefrihet, yttrandefrihet eller den hävdvunna rätten att demonstrera. Den fria forskningen måste också tuktas, liksom åsikter som skulle kunna såra folkgrupper. Framför allt måste avgörande beslut delegeras till internationella organ, företrädesvis FN, som inte är beroende av något så oberäkneligt som demokratiska riksdagsval. 

Också kommunisterna tvingades tumma en del på människors rättigheter, för att inte hela projektet skulle saboteras av det man uppfattade som mörkrets krafter. I brist på bättre kan PK-ismen ses som en uppgradering av Proletariatets diktatur. Fast ”De Underpriviligierades” diktatur vore en bättre benämning.    

Naturligtvis var Proletariatets diktatur ingen riktig ”diktatur”. Bara en temporär lösning, som möjliggjorde byggandet av det samhälle alla egentligen ville ha. Sen skulle staten, om jag inte minns fel, tyna bort av sig själv….