Hans Christians Andersens älskade historia ”Kejsarens nya kläder” bygger på djupa insikter om människans natur. Denna visdom är gammal. Andersen lånade en del av historien ifrån den store spanske 1300-talsförfattaren Don Juan Manuel som i sin tur troligen har lånat från ännu äldre källor (El Conde Lucanor. Berättelse XXXII). 

Andersens saga handlar om auktoritetstro och rädsla för att avslöja sig inför gruppen såsom avvikande. Han låter slutligen ett barn avslöja sanningen som alla såg men ingen vågade erkänna. 

Sagan kan hjälpa oss att förstå en av gåtorna med dagens samhällsutveckling. Att märkliga, ounderbyggda idéer som inte sällan är dåraktiga får fotfäste är inget nytt. Det har funnits i alla samhällen. Det som är svårare att förstå är den spridning som sinsemellan helt väsensskilda uppfattningar har fått. Och att det tycks vara ungefär samma personer som omfattar dem.  

Vad har klimatförändringsskräck för gemensamt med tanken att vårt land ska stå vidöppet för flyktingar (som inte är flyktingar)? Att kvinnor är hopplöst förtryckta och bör ta över ledningen i politik och företag? Att minoriteter ska ha stora rättigheter på majoritetens bekostnad? Att kriminella behandlas med silkesvantar istället för att spärras in där de inte kan begå nya brott? 

Det märkliga är att det mesta av detta vilar på rena och uppenbara osanningar. Det finns i stort sett inga flyktingar i Sverige, i alla fall inga som har kommit ytledes. Eller har någon sett k-pistbeväpnade soldater som skjuter på folk när de springer över Öresundsbron? Eller någon av det andra dussintalet gränser som de måste passera innan de kom till Sverige? De kanske var flyktingar från början men det upphörde långt innan de kom hit. Hur man borde ha förfarit fanns sedan länge kodifierat i Dublinförordningen. Något regeringen har struntat i. 

Att kvinnor har haft begränsat utrymme inom högre utbildning och i näringslivet är helt klart. För 50 eller 100 år sedan. Den som letar noga kan alltid hitta en oförrätt än idag men problemen har sedan länge försvunnit i någon väsentlig omfattning. Tonläget är däremot enormt uppskruvat. Att kvotera in kvinnor i styrelser och på höga poster liksom på ”manliga” jobb är nu legio. Resultatet blir en kraftig kompetenssänkning och håglösa unga män som är motarbetade. En sådan sänkning av denna orsak kan exempelvis märkas i offentlig förvaltning. 

Argumentation kring begreppet demokrati är mycket vanlig i offentlig debatt. Nästan alltid handlar det om missförstånd av begreppet. Ordet innebär ett folkvalt majoritetsstyre och garanterar alls inte de långa listor på krav som olika minoriteter anser sig ha rätt till. Tvärtom, i en demokrati bör minoriteters inflytande hållas högst begränsat. 

Att hanteringen av kriminella inte fungerar i Sverige kan nog nästan även regeringen hålla med om.  Situationen är för uppenbar för att kunna förnekas. Ändå är det bara fortsättning i samma hjulspår som gäller. Ingen kan väl längre tro att regeringen på allvar vill minska den grova kriminaliteten? 

Slutligen har vi klimatet. Det har, till skillnad från de andra fenomenen, till del en verklighetsbakgrund. Koldioxidhalten i atmosfären ökar vilket verkar leda till ett något varmare klimat. I vilken utsträckning detta kan bli ett problem är oklart, om det ens är ett problem. Att kräva att Sverige ska lösa problemet som just har uppgraderats till ”kris” får anses vara tragikomiskt. Om man ska använda ordet ansvar i detta sammanhang så bör det gälla att hålla nere befolkningen. Om världens (beboeliga) länder hade samma befolkningstäthet som Sverige så vore världens befolkning under två miljarder och utsläppsproblemen därmed kraftigt reducerade. Sverige bör därför visa ansvar genom att stoppa vår snabba befolkningstillväxt som helt sker genom invandring. När det gäller så kallade klimatförhandlingar så borde det handla om att se till att motparterna tar på sig så mycket som möjligt medan man själv slipper undan så lindrigt som det går. Liksom i alla andra förhandlingar. Men i svensk offentlig retorik verkar det istället handla om självskadebeteende. 

Och nu tillbaka till huvudfrågan. Hur kan det komma sig att det i stort sett är samma människor som argumenterar för så vitt skilda saker? Som dessutom är dårskap? Varför har vi inte klimatkramare som är kraftigt emot inkvotering av kvinnor och minoriteter? Varför har vi inte kvinnorättsagitatörer som försöker motverka flyktingbedrägeriet? 

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att börja undra om någon försöker driva oss från vettet. När regeringen ljuger och överdriver på så många plan på ett uppenbart sätt. Handlar det egentligen om att bryta ned vårt motstånd på samma sätt som sker i Orwells roman 1984?  

Vi kan konstatera att medlöparna, PK-isterna, fungerar på samma sätt som folket i Andersens saga. Ingen vågar tvivla på någon del utan hela paketet måste lydigt köpas i klump. För om kejsaren blev halvnaken skulle snabbt resten av täckelset falla. 

Steven Jörsäter är docent i astronomi och egen företagare med brett perspektiv som intresserar sig för samhällsfrågor och politik. Och ser med stor oro på utvecklingen i Sverige och i västvärlden. Sedan valet ledamot i Täby kommunfullmäktige för SD.