När jag var framtidsforskare studerade jag teknikens möjligheter att skapa tillväxt och sysselsättning. I den vevan träffade jag ett stort antal uppfinnare. Uppfinnare är ett luttrat släkte som kämpar till lika delar mot oförståelse och patentsnylteri. Vad du än gör, sa flera av dem till mig, så uppfinn inget till bilindustrin. En fordonstillverkare, förklarade de, är nämligen en så tätt knuten väv av teknik, redan etablerade lösningar, organisatoriska avdelningar och divisioner, revirstrider och HR-avdelningar att det är omöjligt att tränga sig in som utomstående även om du kommer med en alldeles briljant idé. För en oberoende uppfinnare finns knappt något mer djävulskt hinder för den tekniska utvecklingen än Not Invented Here-syndromet, en mental rubbning som intalar befattningshavare att ingenting som de inte hittat på själva är användbart.

Det är naturligtvis inte bara fordonsindustrin som drabbas av denna psykiska störning. Jag tror att alla organisationer sedan de nått en viss storlek ansätts av sådan självbelåtenhet eftersom den växer ur självbevarelsedriften som är en av de grundläggande mänskliga impulserna. Det är som om det rådde en hemlig överenskommelse mellan organisationens anställda att uppresa ett ogenomträngligt gemensamt försvar mot konkurrens och annan påverkan utifrån.

Jag slår vad om tusen kronor att det svenska offentliga arbetsmarknadsetablissemanget omfattande arbetsmarknadsdepartementet, Arbetsförmedlingen, facken, Arbetsdomstolen Arbetsmarknadsutskottet (vars sammanträdesrum syns på bilden) och troligtvis hundratals övriga dithörande organisationer är besatt av Not Invented Here-syndromet. Hur då? Låt mig ge ett exempel.

Arbetslösheten, framför allt bland invandrare, är ett permanent och, som det verkar, över tiden växande problem. Jag vet inte hur många helårsfunderingar som varje år ägnas åt detta problem men jag vet för det första att det är många och för det andra att det aldrig tänks några tankar som inte tänkts och prövats förut. Systemet kan inte ens föreställa sig upplägg som inte är konforma med dess egen struktur.

Upplägg som inte är konforma med det svenska arbetsmarknadsetablissemanget och dess tänkande finns dock över hela världen och tycks fungera någorlunda väl även om de naturligtvis, liksom alla lösningar på mänskliga problem, har sina unika utmaningar. Jag tänker på tjänstesektorn.

När jag nämner tjänstesektorn menar jag inte högutbildade skikt av välavlönade advokater, civilingenjörer och hjärtkirurger utan i stället de lågutbildade trädgårdsmästare och hembiträden som jobbar hemma hos medelklassen i många andra länder, framför allt låg- och mellaninkomstländer. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro har en hemhjälp som använder en stor del av lönen till att betala universitetsstudierna för sin son som ska bli civilingenjör.

Något sådant kan det svenska arbetsmarknadspolitiska organisationsetablissemanget inte ens prata om – det är därför jag så villigt riskerar tusenlappen – eftersom sådana lösningar inte är konforma med etablissemangets intressen. Vad skulle alla dessa välbetalda tjänstemän syssla med om den fria arbetsmarknaden på egen hand hanterade en bra bit av arbetslöshetsproblemet?

Vad jag pekar på är naturens egen, jämförelsevis hållbara, lösning på ett problem som existerar på åtskilliga håll i världen men som vi i Sverige inte ens vill höra talas om vilket, hävdar jag, beror på att Not Invented Here-syndromet vägleder officiellt svenskt tänkande. In Sweden We Have a System och om du har några förslag som inte är förenliga med det svenska systemet så vill vi inte höra talas om dem.

Det finns en bit över två miljoner villor i Sverige. Villor brukar ha ytor med växter, ibland hela trädgårdar, som skulle kunna skötas mycket bättre till landets trevnad och försköning. Bara här skulle det kunna bli hundratusentals jobb för invandrare som några timmar i veckan kan ägna sig åt skötsel av olika trädgårdar. Idag är det svårt att få hjälp om man själv saknar gröna fingrar, det vet jag av egen erfarenhet. Till slut greps jag av panik och köpte en automatgräsklippare.

Jag har hört alla argument mot att utnyttja hushållssektorn som sysselsättningsskapare, allt från att det är ovärdigt att invandrare ska städa folks hem till att de ändå inte kan sköta en motorgräsklippare. När jag får förklarat för mig att det som fungerar i andra länder inte kan fungera i Sverige minns jag alltid klagomålen hos alla uppfinnare som av misstag gjort en uppfinning till bilindustrin.