Trots vår tids prat om individuella befrielseprojekt och personliga självförverkliganden blir det i praktiken inte så stor skillnad på hur folk konstruerar sina liv. Även om viss valfrihet finns är antalet möjliga livsstilar begränsat. Den stora frågan är enligt vilka principer folk gör sina val.

I skriften Den tyska ideologin beskrev Karl Marx hur folk skulle leva i det framtida kommunistiska samhället där kapitalismens människofientliga tvång till uppdelning i hämmande yrkeskategorier var upphävd och folk kunde inrätta sitt liv som det verkligen passade dem:

I det kommunistiska samhället, där ingen är förvisad till någon särskild syssla utan alla kan nå fulländning i vilket yrke han än önskar, kommer samhället att reglera produktionen vilket gör det möjligt för mig att göra det ena idag och det andra i morgon, att jaga på förmiddagen och fiska på eftermiddagen, att avla nötboskap på kvällen och att kritisera efter middagen, precis som det faller mig in utan att för den sakens skull någonsin bli jägare, fiskare, herde eller kritiker.

Marx, som bodde i England, föreställde sig alltså att alla människor under mänsklighetens slutgiltiga lyckotillstånd, kommunismen, skulle leva som samtida brittiska lantjunkare. Han kunde inte tänka sig någon mer människovänlig tillvaro än den brittiska medelklassens. Som dessa gentlemannaamatörer skulle alla människor permanent leva i den framtid Marx förutsåg.

Förr i tiden, vilket som vanligt betyder före 1950, tror jag att medelklassens livsstil var målet och mönstret för alla människors strävanden, i varje fall i en homogenitetssträvande kultur som den svenska. Den klassresa som arbetarklassen ville göra gick en våning upp till medelklassen. Arbetarklassens föräldrar drömde om att barnen skulle förkovra sin sociala ställning, få kultur, titlar, böcker, bildning och piano.

När man funderar över dessa sociala förhållanden från förr i tiden och minns alla böcker och filmer som skildrar det dåtida samhället slås man, jag i alla fall, över hur totalt stilbildande medel- och överklassen tycks ha varit. Unga män klädde och förde sig som vuxna män ur medelklassen. Medelklassen, till exempel skolläraren, var en aktad förebild. Kulturinfluenserna gick uppifrån och ned i samhällets sociala hierarki.

Men när förr i tiden utvecklades till nu för tiden skedde något märkvärdigt. Medelklassens lyskraft tycks på något vis ha avtagit. Den slutade vara stilbildande med allt vad detta medförde såsom deklassering av lärarkåren och nedvärdering av klassisk bildning som mänskligt ideal. Idag talas det en del om att en officiell kanon av svensk litteratur borde etableras vilket i detta perspektiv framstår som en rörande nostalgisk längtan efter något som tidigare fanns levande i den svenska kulturen och därför inte behövde konstrueras med statliga kulturbidrag men idag, på grund av sin tilltagande skröplighet, kräver hormoninjektioner för att eventuellt existera.

När ungdomar idag väljer sin stil är det inte längre uppifrån som de plockar mönster och förebilder utan tvärtom nedifrån. Gällivarehänget, rapmusiken och tatueringarna från amerikansk slum och amerikanska fängelser har blivit stilideal. Det kan hända att de människor som idag letar efter normer på samhällets botten plötslig får en uppenbarelse när de blir tjugofem år och börjar sträva mot den skötsamma medelklassens ideal men det känns inte sannolikt. Medelklassen har själv gjort sig av med sina ideal så varför skulle någon annan vilja sträva mot dem? För övrigt köper även medelklassen eller i varje fall dess barn dyrbara jeans som är särskilt designade och tillverkade så att de ska se ut som om de tjänstgjort några år på amerikanska fängelser.

Tvärtemot mina vanor såg jag häromdagen en ishockeymatch på teve. Kanada spelade mot USA i VM. Döm om min förvåning när jag såg klädkoden hos de båda lagens funktionärer. I spelarbåsen stod ett antal mogna män som verkade vara något slags lagföreståndare. Kanske heter det coacher. Alla stod med prydliga slipsar bland sina svettiga spelare. Och det var inte bara den högt uppsatta personalen i närheten av rinken som var uppklädd utan även kommentatorerna i den svenska tevestudion. Herrarna hade eleganta blå kostymer, välknutna slipsar och till och med, vilket var ett snäpp för mycket i min smak, färgglada näsdukar i bröstfickan.

Så flott är inte den svenska medelklassen. Det är möjligen långsökt men jag tolkar detta som ett tecken på medelklassens dekadens. En slips är inte bara ett tygstycke som kan vara vackert eller fult. Slipsen är framför allt en symbol för rådande stämningsläge. I ett medelklassamhälle i full vigör vet männen precis när de ska ta på sig slips. Det är när saker och ting är på allvar, när precision, ansvar och kvalitet och ibland till och med högtidlighet är påkallat. Förr i tiden hade medelklassen alltid slips (okey då, fluga någon gång bland intellektuella) när seriösa saker hanterades, till exempel när den var på jobbet. I vår kultur var arbetet sakrosankt och därför hade man slips om man inte jobbade vid en svarv som kunde greppa tag i plagget och döda arbetaren.

Först när trycket släppte kunde man lätta på slipstvånget. Att ta av slipsen betydde att man kunde andas ut och ta det lugnt eftersom anspänningen var över. Att moderna företagsledare uppträder med öppen hals tolkar jag därför som att de anbefaller en mer avslappnad stil på sina arbetsplatser. Jag tror de signalerar till medarbetarna att allt är coolt och att medarbetarna kan luta sig tillbaka.

Vi måste återge den svenska lärarkåren dess status och auktoritet, säger politiker och har ingen aning om hur det skulle gå till. Sätt på de manliga lärarna en slips till att börja med, säger jag.

Om jag inte hade sett slipskillarna på ishockeyn hade jag kanske inte gjort den här fantasifulla tolkningen av samtidens värderingar. Det finns knappt någonting i världen som med rätta är så anspänt, seriöst, sammanbitet och beslutsamt som en VM-match i ishockey. Det måste betyda något att viktiga funktionärer markerar stundens betydelse genom att ta på sig slips. De skickar helt andra signaler till sina spelare än svenska företagsledare skickar till sina. Det är som om den svenska medelklassens ledarfigurer inte tog sitt värv på allvar.