Under det romerska imperiet skedde då och då slavuppror, varav tre var större och farliga. Det största och farligaste var det som leddes av Spartacus. 

Rädslan för slavuppror fanns alltid. Också upprorsmakaren Catilina (bilden) avvisade de slavar som sökte sig till hans läger i Norra Italien, där han samlat sina fåtaliga styrkor och väntade på den slutstrid som han visste att han skulle förlora. 

Denna rädsla är lätt att förstå. Slavarna kunde visserligen köpa sig fri, eller bli frigivna av sina herrar, om de hade tur att ha välvilliga sådana. För de flesta var det ett livslångt fängelse.  

Men samma rädsla uppvisar också nutidens herrar. I DDR var makten så rädd för sina med borgare att den måste använda sig av en armé av angivare och spioner för att kontrollera dem. Också med denna kontroll- och förtryckarapparat ständigt alert fortsatte makten att ängslas. Bonden matade sina grisar med limpor därför att det subventionerade, låga priset på brödet var lägre än motsvarande näring i form av säd. Makten var rädd för folkets reaktioner. 

Det var och är en berättigad rädsla. Gång på gång sker revolter i Latinamerikas låtsasdemokratier när makten känner sig tvungen att minska på någon subvention för att försöka rädda statskassan. 

Hur kan de sydliga länderna i Sydeuropa ständigt tvingas att brottas med stora, växande budgetunderskott. Förstår inte deras ledningar den enklaste ekonomi? 

Jodå, de förstår. Men de vet vad som händer om de försöker visa sig för handlingskraftiga i frågor som rör de mångas ekonomi. Och vet de inte det, får de lära sig, som Macron under de gula västarnas uppror. 

Vad har antikens Rom gemensamt med många av dagens stater? Det finns ingen, eller mycket liten samhörighet mellan den så kallade eliten och folket, väljarna. Det är kanske särskilt tydligt i Frankrike. Nästan alla ledande politiker har gått i samma elitskolor. Det brödraskap som därigenom skapas månar om sina medlemmar och ser till att de skyddas när de förlorar väljarnas gunst.  

Politikerna företräder inte längre folket. De företräder bara makten. Makten köper sig, inte legitimitet, men väl acceptans genom att ständigt bevilja folket, väljarna, förmåner av olika slag. För att detta skall vara möjligt i längden behövs tillväxt. För att möjliggöra och underhålla tillväxt behövs förändringsförmögna ekonomier. Förändringarna omöjliggörs av maktens rädsla för folkets reaktioner. I avsaknad av tillväxt kan man – under ett antal år – finansiera förmånerna med växande budgetunderskott. När detta inte längre är möjligt kan man under ytterligare ett antal år få hjälp av EU och dess korkade nettobetalare i norr. (Ursäkta Sannfinländare, jag vet att ni var emot). 

Det gemensamma för alla dessa stater som låsts vid växande budgetunderskott är alltså elitens rädsla för reaktionerna från det folk som inte längre tror på maktens företrädare, som därför inte accepterar de smärtsamma ingrepp i dag som skulle kunna ge bättre möjligheter i morgon, som bara tror på det som omedelbart kan spåras i den egna plånboken.  

Maktens rädsla för folket gör också att den blir dumförsiktig. Också förändringar som utan större kostnad skulle kunna genomföras, och som skulle gynna folket, avvisas. Sovjet gick under därför att de stigande militära kostnaderna, orsakade av kapprustningen med USA, lades ovanpå de ständigt stigande kostnaderna för subventionerandet av vardagsvaror. Den enda förändring som till slut var möjlig var sammanbrottet. 

Den svenska regeringen uppvisar exakt samma beteende. På område efter område – inom skola, rättsväsende, invandring – finns många möjliga förändringar som skulle tillmötesgå folkliga krav utan att leda till ökade kostnader, utan några uppoffringar. I stället skulle det kunna spara mycket stora belopp år medborgarna. Tydligaste exemplet är invandringen. 

Men någon förändring vid sidan av fiffiga låtsasjusteringar genomförs inte. Makten törs inte låtsas vara annat än ofelbar. Denna ofelbarhetsdogm styr också handlandet inom kriminalpolitiken. Mängder av småjusteringar utan någon egentlig kursändring. Människan är god och kommer att bli och förbli god om hon bara ges god jordmån att växa och vistas i. Förövaren måste ges bättre möjligheter för att bli en laglydig människa. Den egentliga brottslingen är omgivningen som behandlat förövaren illa. Och så vidare. 

Men kan det verkligen vara så? Skulle det verkliga problemet vara maktens fjärmande från folket? Har vi inte en demokrati? Jo, det har vi – till formen. 

Men valsystemet, partifinansieringen och massmediastyrningen är utformade så att makten medvetet skyddas från folket. Föreslagna förändringar i mediepolitik och yttranderättsfrågor är avsedda att förstärka denna tendens. Makten kommer att fjärmas alltmer från folket. Och än värre är det moment 22 vi hamnat i: Ledande politiker är så undermåliga, har så dålig utbildning, så liten erfarenhet av livet utanför politiken och är därför så totalt beroende av den politik som ger dem försörjning, att de krampaktigt monopoliserar sin makt för att inte tvingas utanför den skyddade verkstad de vistas i. Det kan alltså bara bli värre. Centerungdomarnas käcka nya ordförande är en sorglustig illustration av tillståndet. 

Människor stående utanför politiken ser förfärade och med avsmak på. De vill inte söka sig till politiken. Urvalet kommer alltså att bli alltmer begränsat och allt sämre. 

Nedanstående bild, hämtad från Kvartal 20/5, visar också den tilltagande berusning eller det stigande vanvett som styr svensk samhällsutveckling. Miljöpartister är mest nöjda med samhällsutvecklingen. Kan det sägas tydligare? 

BILD: Catilina. Detalj ur en freskomålning av Cesare Maccari (1840-1919).