I Amerika växer sig saker större och vräkigare än i Sverige. Politiskt korrekta idéer som funnits här i flera år förlorar sin diskreta lågmäldhet när de i USA under beteckningen woke bryter fram som hela BLM-demonstrationer av organiserad galenskap. Jag tänker på alla storföretag med tillhörande direktörer som tror att deras huvuduppgift numera är att verka för hållbarhet, klimatomställning och mänskliga rättigheter. De verkar ha glömt bort att företag är till för att tjäna pengar. Denna princip har gett världen uppemot tvåhundra års oväntade ekonomiska framgångar och lyft flera miljarder människor från ett liv i misär till en åtminstone dräglig tillvaro. Är vinstintresset numera en utrotningshotad art som behöver vår särskilda omsorg?

Visst kan företag måna om hållbarhet, vad det nu betyder, och mänskliga rättigheter, dito, men detta bör inte vara syftet med deras existens. Att de ständigt bör påminna sig om vinstmaximeringsprincipen är inte för deras egen skull utan för den övriga världens skull, kort sagt vår skull. Den vinst IKEA gett sina kunder i form av bra och billiga möbler just för att IKEA maximerat vinsten är tusenfalt större än den vinst som hamnat i Kamprads plånböcker.

Genom att ständigt ha vinsten för ögonen säkerställer välskötta bolag att de erbjuder marknaden en lämplig kombination av pris och kvalitet. Kunderna väljer just den produkten och skickar därmed signaler till konkurrerande företag om hur folk vill ha det. Konkurrensen i kombination med strävan efter vinst tvingar bolagen att ständigt stå på tå inför kunderna, det vill säga oss.

Ingen framgång är garanterad. Ett företag som tappar uppmärksamheten kan gå i putten på något eller några år. Att äga och driva företag är ett nervöst liv. Men kapitalismen som ekonomiskt system är inte inrättad för att kapitalister ska ha ett bekvämt liv utan för att kunderna, det vill säga vi, ska kunna få det.

Det kan hända att många av de amerikanska företagsdirektörer som numera talar sig vara för olika slags socialt ansvar på bekostnad av lönsamheten bara är lismande inställsamma och ohederliga och i verkligheten inte alls har glömt bort vinsten. I så fall må de vara ursäktade även om oärligheten förskräcker. Om de däremot på allvar tror att de ska skapa en ny sorts företag med en ny sorts värderingar är de ute på farliga vägar.

Det finns ingen gräns för hur mycket skadligt käbbel och ineffektivitet som utvecklas i en organisation som inte vet vad den är till för. Tänk dig ett fotbollslag som plötsligt får för sig att syftet för dess existens inte är att vinna ligan utan i stället att bara rekrytera samer eller att demonstrera för freden eller att vara jobbcoacher för invandrare eller alla dessa på en gång samt att hela tiden stå öppen för nya utmaningar som plockas upp under vägen. Ett sådant fotbollslag kommer i varje fall inte att vinna ligan.

Kanske är det värsta med ett sådant företag att makt blir rätt. Ingen anställd har något att sätta upp mot chefens nycker. I riktiga, vinstmaximerande företag har chefen inte total makt ty det finns något högre än även den högste chefen, nämligen lönsamheten. Om lönsamheten är målet finns snäva gränser för vad chefer kan bestämma. Om det däremot finns många och oklara mål kan chefen få diktatoriska befogenheter.

Men hallå, säger du eventuellt, det finns ju massor med organisationer som inte maximerar någon vinst och ändå tycks ha nästan evigt liv, Skolinspektionen och Arbetsförmedlingen till exempel. Så illa kan det väl inte gå om företagen slutar hylla vinsten som enda mål!

Det finns ingenting som driver sådana organisationer att hela tiden öka sin effektivitet och förbättra kvaliteten på sina varor och tjänster. De bryr sig inte ens om frågan. Har du någonsin sett någon kontinuerlig utvärdering av produktiviteten hos sådana myndigheter? I själva verket utvecklar de alldeles av sig själva en alternativ maximeringsprincip. I stället för att maximera vinsten maximerar de omsättningen, alltså sina anslag eller sin budget, eftersom mer pengar betyder förbättrade livsmöjligheter för dem som arbetar där. För övrigt spelar deras effektivitet inte så stor roll ty om det saknas resurser hämtas det pengar med hot om våld ur skattebetalarnas plånböcker. (Skatteverket använder inget våld, kanske du förtrytsamt invänder. Jaså? Låt bli att betala då så får du se vad som händer. Fast det är klart, du har kanske aldrig sett dina pengar eftersom de plockades av dig redan vid källan.)

I en del fall verkar företagens nya miljömedvetenhet vara flagranta exempel på bondfångeri som finansföretagen kokat ihop med EU. Steg ett, som redan tagits, är att inrätta en taxonomi. En taxonomi är ett slags poängsystem för branschers miljövänlighet. Steg två är att det finansföretag som förvaltar din förmögenhet på några miljoner kronor högstämt förklarar att det för din moraliska säkerhets skull inte kommer att placera dina pengar i lågrankade branscher. Inte ett öre till företag som sysslar exempelvis med vapen, alkohol, olja, tobak, kol och pornografi. Steg tre är att din finansförvaltare och alla andra finansförvaltare i hela världen, en mastodontbransch, säljer alla världens småsparares innehav i oljefonder. Oljeaktierna sjunker som en sten när ingen vill ha dem. Sedan kommer steg fyra vars diskreta trippande jag ännu ej hört men anar måste komma. Världen kommer inom överskådlig tid att få huvuddelen av sin energiförsörjning från fossiler. Producenterna kommer fortsatt att göra goda vinster. Men priskonkurrensen om aktierna är satt ur spel genom taxonomisystemet. Vi småsparare har pådyvlats fossilskam. Här finns pengar att göra för den som i skymundan köper oljeaktier. Vem kommer att stå först i kön om inte finansförvaltarna? Sjunde AP-fonden har mycket oljeaktier och ett väl genomtänkt svar på journalisters närgångna frågor: genom att vara storägare ska AP-fonden påverka oljebolagen inifrån så att de för miljöns skull slutar pumpa olja. Upp med en hand ni som tror på det!