Vad ska vi göra med Rinkeby? Anna Dahlberg på Expressen gör ett tappert försök och det ska hon ha all heder för. Men som alla andra som har ambitioner att lösa Rinkebys problem så missar hon målet. Det går nämligen inte att lösa ett problem åt någon som inte ser problemet.

Skulle någon säga till mig att mitt problem är att jag bor för segregerat i ett vitt medelklassområde så skulle jag inte hålla med och därmed inte heller göra något för att förändra min situation.

Dahlberg tar upp kvinnors frigörelse, kvinnofällor, välfärdssystem som isolerar kvinnor i hemmen med stora barnkullar. Det nämns familjehus, hembesök, föräldrakurser, frånvarande fäder och ”pappaöppet” på lördagar. Krav på aktivt arbetssökande och som alltid skolan, socialtjänsten och polisen. Men vad gör man om en somalisk kvinna tycker att det är ypperligt att kunna föda barn efter barn och dessutom få bra betalt av andra okända människor för detta? Om hon inte tycker att hon därmed hamnat i en kvinnofälla utan i rena rama paradiset?

Frånvarande fäder?Vad Dahlberg och många andra inte förstår är att det handlar om att maximera bidragen och att en ensamstående mor i förorten får Bingo. Fäderna är i högsta grad närvarande och styr och ställer med familjen. De är med och delar på bidragsvinsterna men de går under samhällets radar.

Dahlberg säger att bidragssystemen måste reformeras. Visst, absolut, där har hon helt rätt. Det har jag sagt i 30 års tid. Men det har inte skett och det kommer inte att ske eftersom våra politiker är för fega och det nu ändå verkar vara för sent.

Det är våra bidragssystem som har byggt våra utanförskapsområden, enkelt uttryckt. Alla som flyttade hit från Afrika och Mellanöstern var inte Erlanderska socialdemokrater innerst inne. De hade inte en svensk pliktkänsla och arbetarmoral från 1950-talet med sig i bagaget. Konstigt nog.

Det allmännas bästa är ett okänt begrepp för en klanmedlem från andra sidan jorden. Att få rika gåvor från ett samhälle man i många fall i grunden föraktar och tar avstånd från ökar inte respekten för givarna. Tvärtom.

En sexbarnsfamilj i Rinkeby låter en annan sexbarnsfamilj från samma land flytta in i trean eftersom de vill hjälpa till. Vad händer med barnen? De blir skolans, socialtjänstens och samhällets problem. Skolan måste göra mer, liksom socialtjänsten. Alla måste alltid göra mer, trots att de redan gjort allt de kan och mer än så.

Somaliska föräldrar vill naturligtvis inte att deras barn ska bli gängkriminella knarklangare som skjuter och dödar varandra. Lika lite som vi vill att våra barn ska bli det. Ändå leder deras livsstil i enklaverna till just detta.

Alla talar om brottsförebyggande arbete, men ingen har någonsin sett något, helt enkelt ftersom något sådant inte går att bedriva. Man har försökt med mera resurser, vilket är detsamma som mera skattepengar. Till insatser, samverkansgrupper, projekt. Men ingenting hjälper.

Man skulle kunna tippa hela Sveriges bruttonationalprodukt över Rinkeby. Det skulle inte ändra på någonting, mer än att de skulle bli rikare och vi lite fattigare. Men problemen skulle bestå och befästas.

Det handlar om olika kulturer. Olika syn på livet, på kvinnor och män och religionens plats i samhället. Jag tänker inte ändra på min svenska kultur bara för att vi har en somalisk enklav i Rinkeby, lika lite som de tänker ändra på sin bara för att jag och mina grannar lever som vi gör.

Hur ändrar man på en människas nedärvda och inlärda kultur? Hur justerar man den så att den blir kompatibel med vår rådande sekulära västerländska om den redan från början står i ett direkt motsatsförhållande? Jag vet inte. Visste jag det så vore jag Nobelpristagare i ekonomi.

Jag ser tyvärr problemen i Rinkeby och alla andra liknande områden som olösliga. Och de enda jag lastar för detta är våra politiker som har skapat denna farliga samhällsröta. I gott samarbete med journalistkåren, ska tilläggas, som med all kraft understött denna utveckling, genom lögner och brännmärkning av dem som försökt komma med invändningar.

I sin iver att göra gott förstörde de ett välfungerande land och åstadkom inget annat än mängder av mänskliga tragedier, fattigdom, utanförskap, motsättningar, kriminalitet och misär.

Birgitta Sparf är utbildad socionom. Hon har varit verksam i 22 år i olika utanförskapsområden i Storstockholm. Nu egenföretagare och konsult inom socialtjänsten.