Häromdagen skrev jag om det nu pågående kriget mellan israeler och araber eller närmare bestämt mellan palestinier och israeler eller ännu närmare bestämt mellan terroristorganisationen Hamas och Israel. Jag hade hämtat mitt tema från den tyske militärstrategen von Clausewitz som hävdade att det aldrig kan uppstå en varaktig fred mellan två fiender förrän de ena parten vunnit en så övertygande seger att den andra parten långsiktigt tappar lusten att fortsätta kriget. Teoretiskt är detta ingen svår tanke även om de praktiska konsekvenserna skulle bli fasansfulla.

(Det vore hemskt att behöva ta något personligt ansvar för ett beslut om att Israel bör satsa på en total seger i hopp om att vinna varaktig fred. Vem som helst skulle nog göra som Neville Chamberlain i München 1938 där den engelske premiärministern satsade på eftergivenhetspolitik gentemot Hitler i hopp om att Clausewitz hade fel och att det i själva verket skulle gå utmärkt att slippa krigets plågor och ändå få ”fred i vår tid”. Ibland är det skönt att inte ha något att säga till om.)

Min observation var att världen ändrar sig och att det numera för första gången på sjuttiofem år går att tänka tanken att eftergivenhetspolitik mot sådana som Hamas kanske är fel svar. Jag talade om saken med min portugisiskalärarinna. Jag ska inte säga att hon blev upprörd ty sådan är inte hennes läggning, men det kom en indignerad ton i hennes röst.

Det är palestiniernas land, sa hon, land som stals från araberna. England gav bort Palestina till judarna redan 1917. Sedan skämdes de européerna för brotten mot judarna under andra världskriget och ville gärna ge land till sionisterna. Om de ändå hade tagit av sin egen mark, Bayern till exempel!

Jag kunde ju inte annat än hålla med. Din berättelse är sann vad jag vet, sa jag. Så gick det till. Samtidigt är det sant att judarna fått öknen att blomstra vilket palestinierna knappast förmått. På samma vis som det finns fog för uppfattningen att jorden tillhör den som ärvt den så finns det skäl för föreställningen att jorden på sikt tillhör den som bäst kan bruka den. ”Uppfyll jorden och lägg den under er”, sa Gud till den förste mannen och den första kvinnan som han just hade skapat. Det betyder att Adam och Eva var skyldiga att utnyttja naturresurserna på bästa sätt så att avkastningen skulle räcka till all den avkomma med vilken de skulle uppfylla jorden.

Menar du att judarna plötsligt skulle få rätt till arabernas mark för att de kom laddade med kapital och modern teknologi och lyckades få BNP att växa? fortsatte hon i samma harmsna ton.

Det är inte pengar och teknik som skapar utveckling, svarade jag, utan mänsklig driftighet, idoghet och hängivenhet. Om det inte varit för hundratusentals beslutsamma judar som migrerade från Europa och Ryssland till israeliska kibbutzer så hade det inte… Men låt oss inte gräla om det.

Jag håller med om att även du har en hållbar berättelse, sa hon eftertänksamt. Gud har inte bestämt vilken berättelse som ska stå över den andra.

Det moderna västerlandet har fastnat i föreställningen att den som lyckas framställa sig som svag alltid har rätt, filosoferade jag. Alla försöker göra sig till offer för att få sympati och därmed mer makt och större inflytande. Den här dominerande tankefiguren om de svagas företräde går att förstå men är samtidigt bisarr. Svagheten bygger inga samhällen på egen hand. Jag undrar varifrån det här tänkandet kommer.

Från kristendomen tror jag, sa portugisiskalärarinnan. Det är Bergspredikan rakt av. Man ska offra allt för sin nästa.

Det är nog sant, sa jag eftertänksamt. Men det beror också på den moderna tidens välståndsexplosion. Västerlandet har nu för första gången ett rejält överskott att dela ut så att vi kan känna oss goda. Vi har råd att köpa en plats i himlen. Himmelriket betraktas inte längre som något som bara enskilda individer kan förtjäna utan en mänsklig rättighet som tillkommer alla oberoende av egna insatser.

Så du menar att det är samma mänskliga drivkrafter som en gång fick människor att köpa avlatsbrev som nu manar oss att ömka Hamas? sa hon. Jag vet inte om det fanns ett stänk av ironi i frågan så jag lämnade den saken och sa att det är dags för västerlandet att börja hylla de krafter som bygger och får saker att växa.