Inför valet 2002 föreslog dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg att det skulle ställas språkkrav på medborgare som ville ha svenskt medborgarskap. Det räckte för att utnämna Leijonborg till rasist och att anklaga honom för att vilja dela in befolkningen i ett a- och ett b-lag. Men förslaget gick hem hos folket. Leijonborg blev glatt överraskad, om jag minns rätt, över hur bra hans idé togs emot. Folkpartiet blev störst någonsin och ökade efter valet från 17 till 48 mandat i Riksdagen.

Själv har jag aldrig begripit det där med språkkrav. Det är mig skvatt egalt om den vars bidrag jag hjälper till att betala talar lite bättre eller lite sämre svenska. För övrigt klarar sig många invandrare utmärkt i arbetslivet utan att kunna ett ord svenska. På min bilverkstad är chefen syriansk kristen och talar ett halvdussin språk med personalen till exempel arabiska, kurdiska och arameiska. Det är knepigare med tjetjenerna. En gång skulle en tjetjen trycka in 2,3 bar i mina däck men det var svårt att kommunicera så chefen skrev försiktigt 2,3 med pekfingret i bilens smutsiga lack. Det går om man vill. Det finns väl inget Chinatown där man kan ta sig fram på värdlandets språk om det är mer komplicerat än att beställa vårrullar. Trots detta blir kineserna framgångsrika.

Leijonborg tänkte nog att de flesta som har jobb i Sverige talar svenska medan de flesta invandrare varken har jobb eller talar svenska och att om man därför tvingade invandrare att lära sig svenska så skulle de få jobb. Det är nog en logik som kan tilltala en och annan men för att fungera skulle den nog kräva så mycket tvång att en folkpartist – eftersom han inte tänkt igenom följderna – skulle få kalla fötter, till exempel att vänta inte bara med medborgarskapet utan även med bidragen.

Varför valmanskåren blev så entusiastisk över förslaget vet jag inte men jag antar att medborgarna redan då var tillräckligt misslynta med invandringspolitiken för att välkomna vad som helst som lät som hårda tag.

Under två årtionden låg liberalernas populära idé och puttrade i partigrytan. Sedan lyftes den upp i samband med januariöverenskommelsen 2019. Vid det laget hade liberalerna tänkt ut att det säkert skulle ge extra utslag i opinionsundersökningarna om de la till lite extra krångel för vinnande av medborgarskap och krävde därför inte bara språkkunskaper utan också insikter i samhällskunskap. (Kanske enligt principen att tjetjenen med luftmunstycket skulle klara sig bättre i Sverige om han visste att Svea rikes vagga möjligen stod i Västergötland.)

Utredningsväsendets kvarnar har sedermera malt och i januari i år, prick två är efter januariöverenskommelsen presenterades lagförslaget SOU 2021:2 Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap.

Nu kommer ett antal frågor gällande svensk samhällskunskap som jag skulle ställa till dig för att avgöra om du är värdig ett medborgarskap. Du ska svar ja eller nej.

Fråga 1. Tror du att utredningen omfattar mer än 450 trycksidor? Svar: Ja.

Fråga 2. Det ska kosta 2 500 kronor att ta båda proven. Tror du att statslösa och flyktingar får göra det gratis? Svar: Ja.

Fråga 3: Tror du att man kan använda något av de existerande och allmänt tillgängliga svenskaproven såsom SFI, Tisus, Swedex, Svenska 1 Valideringstest på GERS-nivå C1 eller PYS på GERS-nivå C1 för att slippa bygga ett helt nytt myndighetssystem för denna uppgift? Svar: Nej.

Fråga 4: Tror du att man redan har infört språktester i Danmark och Norge och noggrant forskat om effekterna och då kommit fram till just det som vem som helst borde kunna räkna ut från början nämligen att testerna är ett besvär som nyanlända inte utsätter sig för vilket får till följd att andelen invandrare som blir medborgare sjunker och att det tar längre tid att bli medborgare för dem som blir det? Svar: Ja.

Fråga 5: Tror du att utbildningen i svensk samhällskunskap kommer att innehålla kursmomenten ”Svenska hjältekonungar sedan Gustav Vasa” och ”Vad en invandrare kan lära sig av vallonerna”? Svar: Nej.