Märta Stenevi, bilden, tillträdde tjänsten som svensk jämställdhets- och bostadsminister den femte februari i år. Hon måste ganska snart ha upptäckt att det fanns otillräckliga kunskaper om incels i regeringskansliet så hon gav redan den 12 maj 500 000 kronor åt Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) för att ”göra en analys om hat och hot mot kvinnor i digitala miljöer”.

Så här förklarar Stenevi varför hon vill satsa en halv miljon på denna studie:

Hot, hat och trakasserier mot kvinnor påverkar kvinnors tillgång till makt och inflytande i samhället och jämställdheten mellan kvinnor och män. Hot och kränkningar mot kvinnor i digitala miljöer är också en del av mäns våld mot kvinnor. FOI har granskat digitala mötesplatser som används av personer som lever i ofrivilligt celibat, så kallade incels (INvoluntary CELibacy)… Tonen på dessa mötesplatser är i många fall hatfylld mot kvinnor, vilka ofta betraktas som naturresurser snarare än människor eller subjekt som går att relatera till.

Kan det vara ett hot mot kvinnors makt och inflytande i samhället att det finns en grupp män – ty incels är en helt könssegregerad grupp – som kvinnor inte vill ha sex med? Spontant skulle jag hävda motsatsen, nämligen att det är ett tecken på makt och inflytande att kvinnor slipper ovälkomna närmanden från ofrivilliga celibatärer. Var det inte själva poängen med #metoo att kvinnor skulle slippa besväras av brunstiga karlar?

Det hör till saken att incels kan spåra ur. Incelrörelsen började ganska oskyldigt med att unga män – och ursprungligen även unga kvinnor – träffades på internet för att diskutera frågan. Men kvinnorna lämnade sällskapet. Det har sedermera förekommit att unga män som definierat sig som incels genomfört mord på kvinnor vilket liksom alla mord är vedervärdigt. Det påstås även att män träffas i internets mest otillgängliga katakomber för att i samvaro med likasinnade utgjuta sig om kvinnors uselhet men dit har jag efter några tydligen alltför lama försök inte hittat.

Men jag kan berätta för alla för er som aldrig varit unga män att ofrivilligt celibat är ett tillstånd som jag tror periodvis drabbar nästan alla män. Det börjar i trettonårsåldern eller till och med tidigare och sträcker sig ett antal år framåt. Upplevelsen kan vara oerhört plågsamt för en manlig tonåring. Hårda uttalanden mot kvinnor som dock endast delas bland polarna förekommer, det vet jag av egen erfarenhet. Jag minns hur en bekant diktade några hämndlystna rader till Kvinnan. Poemet ska helst framföras med bitter, teatralisk, finlandssvensk stämma:

Dagar skola komma
När kvinnorna ligga vid vägkanten och ropa Kuk! Kuk!
Men inte en tum skall varda dem givet.

För de flesta går denna smärtsamma period över, i varje fall tillräckligt för att stå ut. Men för en liten grupp fortsätter sexuallivet att vara lika jämmerligt och ständigt pockande som när de var tretton år. En del av dessa ansluter sig till incel-sällskap för att dela sin ångest med andra offer. Det är dem Stenevi tycks vilja röka ut och, föreställer jag mig, fästa vid någon sorts skampåle.

Hur många sådana här klandervärdiga individer kan det finnas i Sverige? FOI som är bättre än jag på att leta sig fram i darknet har i en tidigare studie kommit fram till att det finns fem eller sex gånger så många incels per miljon invånare i Sverige som i USA vilket troligen ska anses illavarslande (och som ett möjligt nytt verksamhetsområde för landets psykmottagningar). Hur många besök från Sverige har det då anlänt till de skamliga sajterna? FOI anger inte om svaret gäller totala besök eller unika besökare eller vilken tidsperiod som avses – det kanske inte räckte med en halv miljon kronor för att forska fram så exakta upplysningar – men antalet är 2 400 stycken. Om det är ett litet antal personer som återkommer flera gånger behöver Stenevi kanske inte oroa sig så mycket.  

En avsevärd del av antalet besökare verkar för övrigt vara kvinnliga universitetsstudenter som forskar om incel, det framgår när man googlar. En annan är en förtjust chockerad ung man som fnittrande berättar om vad han hittat i dessa djupa hålor, kanske något spännande för eget bruk.

Mer än någonsin behövs intersektionaliteten. Hur ska vi utan sådana avancerade vetenskapliga intellektuella hjälpmedel avgöra om inceller eller kvinnor är mest eftersatta? Stenevi misstänker att kvinnor förfördelas av att en liten skara män inte får ha sex. Fördomsfull som jag må vara skulle jag nog ömka incellen mer. Kan inte Pride ge dem en särskild avdelning i sin parad? Här är en ny eftersatt minoritet. Neka inte incellerna deras rättigheter!